”De är ett av Storbritanniens tristaste band”

Manic Street Preachers

NÖJE

Man kan knappast anklaga Manic Street Preachers för att inte vara engagerade.

De brinner för sociala frågor och för sin musik.

Det märks i intervjuer och det är också tydligt under deras konserter. Men gruppens uppblåsta stadiumrock börjar gå mig på nerverna.

Visst, jag kan fortfarande uppskatta ett gammalt örhänge som "Motorcycle emptiness" eller "A design for life" eller framför allt "Motown junk".

Där finns energi och urstarka melodier.

James Dean Bradfields gapiga sångteknik kommer i sådana ögonblick till sin fulla rätt.

Men lika ofta låter musiken bara grå och uppblåst.

Manic Street Preachers gillar verkligen att ta i ända från tårna, men för varje ny studioplatta blir gänget mindre och mindre angeläget. Rock som aldrig lärt sig stava till sväng och som pryder tidningarna NME:s och Q:s omslag var och varannan vecka brukar förr eller senare tyna bort och ersättas av unga och hungrigare förmågor.

Och Manic Street Preachers sega spelning i Hultsfred bevisar bara en sak:

De är ett av Storbritanniens tristaste band.

Markus Larsson