Gubbrocksduellen

Iggy Pop

Plats: Hawaii-scenen, Hultsfred. Publik: Uppåt 15 000 är det. Längd: Det känns som han spelar väldigt länge. Bäst: "I wanna be your dog" är ju inte dum. Sämst: Fruktansvärda funkmetal-spyan "Beat "em up". Fråga: Hur kommer folk upp i de där björkarna vid Hawaii?

Redan efter två låtar vänder sig The wild one om och skriker åt sina komphjon:

- I wanna get some energy out of this fucking band. Wake up!

Det säger det mesta om den här spelningen.

Det låter, som sig bör, rått och hårt och tufft.

Men det rör inte på sig.

För precis som Iggy konstaterar är det för lite energi i bandet. För lite sväng. För lite glöd.

Och då blir hård rockmusik lätt bara en seg och ogenomtränglig pölsa av ljud, hur klassisk den än råkar vara.

Men han får skylla sig själv, den drygt 50-årige legenden. Han omger sig ju bara med klåpare. Glåmiga Beavis & Butthead-typer som vuxit upp med hårdrock och älskar Stooges - det epokgörande bandet Iggy ledde i slutet av sextiotalet - av helt fel anledningar.

Tänk om han i stället hade" tja, Hellacopters i ryggen.

De skulle ställa upp om han hade förstånd att ringa.

Själv gör mannen vi fortfarande kallar The Wild One ett lika demoniskt intryck som vanligt. Det är sanslöst att han fortfarande kan lösgöra så mycket explosiv, galen jävla energi.

Om det sedan är äkta utspel eller bara en akt kan man antagligen diksutera.

Musiken känns ofta just som en akt.

Det är lite som att se den äldre versionen av Rolling Stones.

Han drar, helt pliktskyldigt, de nya låtarna som ingen vill höra - och de är i det här fallet förskräckliga. Sen radar han upp klassikerna och ingen kan förneka storheten i nummer som "Raw power", "I wanna be your dog" och "The Passenger".

Men det låter som covers. Som att artisten liksom kopierar sina egna låtar och det de en gång stod för.

Det intrycket kan man glömma om det är ett riktigt förstklassigt band - typ just Rolling Stones - som spelar.

Men något sånt har inte Iggy med sig.

Per Bjurman

Ulf Lundell

Plats: Hawaii-scenen, Hultsfred. Publik: Flera tusen. Längd: 115 minuter. Bäst: "Förlorad värld" och "Stort steg". Sämst: Tungfotade "Folket bygger landet" och "Twist and shout". Fråga: När hände det senast att ett Lundell-gig var kortare än två timmar?

Ulf Lundell är i form.

Klockspelen kommer redan i första låten.

Men i övrigt känns setet plågsamt förutsägbart.

Det kanske inte är läge för Ulf Lundell att skaka fram sällan spelade örhängen i Hultsfred.

Han kämpar bokstavligen i motvind.

Den unga publiken har tre dagars festande i benen och är inte lika trofast som de åskådare Lundell kommer att möta senare i sommar.

Här måste "Uffe" kämpa om lyssnarnas uppmärksamhet.

Föga förvånande satsar han också på ett urval av sina mest välkända låtar.

"Hon gör mig galen", "Chans", "Kär och galen", "(Oh la la) jag vill ha dig", "Sextiosju, sextiosju" och "Den vassa eggen" är några exempel.

Lundell gör säkert rätt.

En ballad som "Två blåa ögon" hade nog känts ganska platt.

Och motståndet gör honom inspirerad.

Han kastar ut ett munspel till publiken redan vid fjärde låten, avbryter "Folket bygger landet" när allsången är för svag och krämar fram en direkt våldsam version av "Stort steg".

Det saknas inte stora stunder, problemet är bara att jag har hört det här giget så många gånger förut.

Det är inget som överraskar och griper tag ordentligt.

Någon gång hoppas jag att Lundell backar tillbaka till de akustiska stämningar som gjorde "Xavante" till den bästa plattan han släppt under de senaste 16 åren.

Att han även på scen skippar Janne Barks monstersolon och ersätter rocklarmet med lågmälda berättelser i stället.

För det är trots allt då som Ulf Lundell fortfarande är en hjälte.

Det är då han berör mest intensivt.

En "Rått och romantiskt" kommer alltid att utklassa fantasilösa covers som "Twist and shout".

Markus Larsson