Bowie-kickar av Rachmaninov

NÖJE

Och jag som trodde det var David Bowies "Life on Mars" som knäckte mig när jag var åtta år och plockade ihop mig igen till en fullfjädrad musikdåre.

I själva verket var Bowies fantastiska, stegrade versmelodi bara en begåvad rip-off av andra satsen i Rachmaninovs andra pianokonsert. Ett verk som i sig, i gyttret av tusentals tolkningar, stelnat till kliché.

Det krävs en Hélène Grimaud - en excentrisk fransyska som bor med tre vargar upstate New York och har döpt sin schäfer till Brian Eno - för att åter locka fram den där Bowie-kicken ur Rachmaninov.

Fast länge stod hennes nya cd orörd i lyssningshögen, handikappad av det ytliga skimmer som alltid förföljer unga überbabes som Grimaud. Efter endast sju års studier fick hon, som 16-åring och inom loppet av ett år, en Grand Prix du Disque för sin första Rachmaninov-cd, konsertdebutera med Barenboim och en inbjudan till Gidon Kremers festival i Österrike, där hon plötsligt satt och spelade fyrhändigt med Martha Argerich" Sånt skapar avundsjuka fördomar om för mycket talang och för lite blod, svett och tårar. Och jag må ha kvar augustinumret av amerikanska Piano & Keyboard Magazine från augusti 1997 nånstans, bara för att Grimaud ser så fantastisk ut på omslaget, men hennes plattor har jag aldrig orkat skaffa.

Kanske ett större misstag än jag anat.

Faktum är att

Grimaud också gick emot lärarna på konservatoriet, sket i alla underbarnstävlingar och tvärt slutade drilla Liszt - i stället började hon repetera i huvudet, gå igenom varje fras av verken, använda skivspelaren, läsa litteraturen.

Lyssnar man noga när hon spelar Brahms så hör man hur hon, precis som Glenn Gould gjorde, inte bara bryter ackorden med släpande vänsterhand utan också intuitivt rättar samma "felaktiga" noter.

Och nu gör hon under Ashkenazys oskraja orkesterledning något alldeles nytt och glimrande av denna slitna, hundraårsjubilerande pianokonsert; pånyttfylld med mening. Som om Grimaud relanserar pianoklangen som en dekadent symbol för romantikens 1800-tal, där pianokonserten fortfarande betydde något. Och det känns mycket mer kaxigt provokativt än när dagens genier - Christopher Rouse, Magnus Lindberg - ger genren nya verk.

Att Grimaud nu

faktiskt sägs ha studerat in just Rouse och Lindberg låter spännande. Men knappast lika andlöst som att höra hennes späda hand röra sig alldeles under Rachmaninovs monsternäve (som räckte över en och en halv två oktav i ett enda, spelat ackord) och ändå nå nervretningar som aldrig föll Rachmaninov in.

Klassiska hits