Vem tror du att du är?

NÖJE

Min evil mellanstadielärarinna var en övertygad Jantelagsförespråkare och frågade ofta mig: Vem tror du att du är?

Det var förstås en retorisk fråga, men man förstod att det var nåt fult. Det där att tro att man var nåt. I alla fall om man trodde att man var nåt b r a. Det var det fulaste.

Det finns en myt om att evil mellanstadielärarinnor/mobbare/tough-love-föräldrar ska göra en starkare. Arg, kampvillig och framgångsrik. Men de-ska-minsann-få-se-motivationen är överskattad. Risken att man blir en Carrie som får väggarna att blöda och brinna i gymnastiksalen är ändå större än att man blir en Madonna som skamlöst hämndlystet kan vägra uppträda i uppväxtorten.

Och är det då värt det? Vill vi verkligen skicka ut små hårddrillade barnarméer i kriget mot livet, som redan innan de själva hunnit utforska sina begränsningar får höra att de inte duger nåt till? Liksom för säkerhets skull. För att det får de ju ändå veta sen. I den hårda verkligheten.

Så får man lära sig alldeles för tidigt att livet inte är lätt. Eller i alla fall inte borde vara det.

Jag skulle så gärna vilja kliva upp ur tunnelbanegapet varje morgon, köpa min frukost-

ostfralla i brun papperspåse på bageriet, och sen kaffe i New-York-take-away-styrofoam mugg hos Illy-mannen och så upp till kontoret, hejhej, radion på, penna i håret, knatter-knatter på datorn, lön på kontot, goda vänner och sex och sprit i lagom hjärtstimulerande mängder.

Men det går ju inte, för jag tror inte att jag är nåt och därför måste jag ha ätstörningar och räkna alla kalorierna i frukosten och ett nervöst litet fågelhjärta som gör Illykaffet till en rykande dödsfälla och jag kan få blodproppar av mina p-piller som förmodligen ändå genmanipulerat mig så mycket de senaste tio åren att en vegan inte skulle våga ta i mig om han så var iklädd strålskyddskläder, och även om han gjorde det skulle jag ändå vara dålig i sängen.

Och allt klokt och sant är redan skrivet av tusen andra med större begåvning och mindre prestationsångest och jag kommer inte ihåg vad folk heter fast det spelar kanske ingen roll, för varför skulle de komma ihåg mig?

Jag önskar att man bara kunde lägga huvudet på sned och överseende säga tsk tsk tsk till livets alla Jantelagspoliser, och i lugn och ro få tro att man är den man är och att det inte gör så mycket.