Dynamo Chapel - oändligt mycket mer än en lyckträff

NÖJE

Efter första demon konstaterade jag att Dynamo Chapel från Skellefteå måste vara landets bästa osignade rockband.

Nu har jag sett den mäktige "Ekan" och hans lidelsefulla kamrater på scen.

Och inser skakad att de är mer än så.

Klockan är bara fyra på eftermiddagen. Solen steker hänsynslöst från en knallblå västerbottnisk himmel och vid Parkscenen, den minsta av Skellefteåfestivalens två estrader, står blott 70-80 bakfulla locals och svettas.

Inga idealiska förhållanden för rock "n" roll precis.

Men Dynamo Chapel lyckas ändå gå upp och visa att den där demon jag ägnade en hel popspalt åt i våras var oändligt mycket mer än en lyckträff.

"You"d only tear us apart", E Street Band-parafrasen jag pekade ut som bevis på gruppens stora potential, är bara en bomb i mängden.

Det finns fler, ännu starkare sånger av samma sort, samtliga lyfta till himlen av en keyboardist jag inte känner till namnet men fortsättningsvis tänker betrakta som Norrlands Roy Bittan.

Det finns dessutom bomber av andra sorter. Ibland låter det Clash också. Ibland Steve Earle. Ibland The Band. Och rätt så ofta helt fanatstisk Van Morrison runt "Tupelo honey" och "Moondance". "Ekan" - som egentligen heter Magnus Eriksson och en gång frontade i gruvligt underskattade indiebandet A Shrine - vet inte bara hur man gör med den akustiska gitarren för att mjuka upp och få ljudbilden böljande organisk.

Han har också den rytande kraften i stämbanden - och använder den till att krama ur sig vad som verkar vara bottenlös smärta.

Det är bitvis riktigt gripande - och när såg ni senast ett helt okänt band, vars låtar ni aldrig hört, röra på det viset?

Och ändå:

Mest imponerar "Ekan" som låtskrivare.

Jag känner, utan vidare jämförelser, som inför Ed Harcourt.

Hur kan låtar skrivna av en så ung och oerfaren man vara så färdiga? Så fullgångna? Så rika både vad gäller form och innehåll?

Det är direkt uppseendeväckande.

Efter den alltför korta spelningen på Parkscenen står såna som Ebbot från Soundtrack of Our Lives och Pär Wiksten från Wannadies och bara gapar.

- Så jävla bra, grymtar de, så otroligt...

Ja, det är nog faktiskt så att Dynamo Chapel inte bara är landets bästa osignade band. De är ett av de bästa band vi har överhuvudtaget just nu.

En annan lokal akt som imponerar är Autorock. Trots att medlemmar i bandet vaknat i grässlänter och spytt av baksmälla bara minuterna före spelningen presenterar de sin välskrivna, energiska och begåvat svenskspråkiga powerpop med både feeling och spänst.

Det ska nog bli nåt stort av Janne Pettersson, trots allt.

Nalle Puh drar över med näranog en halvtimme under sitt gig i Skellefteå.

Den jävla divan.

Orsaker till extas

Per Bjurman