… men Patti Smith gav en hyllning till livet

NÖJE

Patti Smith

Patti Smith är cool.
Foto: Johanna Petersson
Patti Smith är cool.

Plats: Orange scenen, Roskildefestivalen. Publik: Långtifrån den största på orange scenen, men stor ändå. Bäst: Finalen med ”Rock’n’roll nigger” är minst sagt intensiv. Sämst: Stones-covern ”The last time” känns lite onödig. Fråga: Är hon cool eller är hon cool?

ROSKILDE. Plötsligt, mot slutet av setet, bryter Patti Smith och hennes band ut i ”Alive”, en av Pearl Jams kändaste låtar.

På samma scen som Pearl Jam höll sin ödesdigra konsert för ett år sedan.

Det är givetvis vanskligt att göra just den låten just här, men i den explosiva, väldigt levande version som Patti och hennes band levererar blir den till en stark, värdig symbolhandling, en hyllning både till dem som omkom och till livet.

Patti Smith har alltid trott på människan, ”power to the people”, och när hon sjunger ”I’m still alive” och strör rosenblad över scenen är det lycka, eufori, eftertanke och vemod i samma stund.

Ett laddat ögonblick.

Ett av många, för Patti slår hårt i kväll. Citerar William Blake, spelar frustande klarinett, dansar barfota i ”Dancing barefoot”. Men framförallt bjuder hon och hennes kompkvartett, som alltid med Lenny Kaye på gitarr, på ett set klassisk, egendomligt tidlös rockmusik.

Visserligen med onödigt många covers, hon har ju en hel del guld i den egna katalogen.

Men så gör hon nya popbomben ”Glitter in their eyes” eller klassiska ”Rock’n’roll nigger” och allt är förlåtet.

Håkan Steen