Knäckande bra New York-rock

The Strokes

NÖJE

Plats: På Accelerator, KB, Malmö. Publik: 700–800. Längd: 40 minuter. Bäst: ”The modern age”, ”Barely legal” och ”New York City cops”. Sämst: Tillfällige trummisen är inte Moe Tucker.

De hinner stå på sin första svenska scen i ungefär en minut.

Sen vet vi varför The Strokes kallas samtidens hetaste rock ’n’ roll-band.

De är knäckande bra.

Den unga kvartetten har nätt och jämt hunnit ge ut två singlar, men är redan utnämnd både till det mest sensationella som hänt New Yorks rockscen sedan punkexplosionen på CBGB’s i mitten av sjuttiotalet och... ja, jag förstår precis.

Man behöver egentligen bara se dem äntra scenen för att bli frälst. Smala, sjaviga, arroganta i hållningen, iklädda för små skinnjackor och tajta jeans, och utrustade med den hålögda blick bara New York-bor kan uppvisa.

Det är så de låter också.

Fast bättre.

De där två singlarna har beskrivits som korsbefruktningar av alla möjliga stencoola delar ur New Yorks rockhistoria, men live framstår The Strokes framförallt som en fusion av Velvet Underground och Ramones, om ni kan tänka er något så underbart.

Gammelmodigt?

Skulle kunna vara, om inte bandet uppträdde med en ung hunger det fullkomligen osar ”här” och ”nu” om.

Ordinarie trummisen har brutit handen och tillfälligt ersatts av en figur som inte riktigt passar in. Dels ser han lite töntig ut i sin helt vanliga Puma-tröja – nog så viktigt – och dels saknar han den riktigt inpiskade Moe Tucker-monotonin. Han är för bra, helt enkelt.

Synd på en serie Sverige-spelningar som annars kunnat bli jag-var-där-klassiska.

Per Bjurman