Förlåt dina gamla spöken

Min telefon är fortfarande

NÖJE

kopplad till porttelefonen i min förra lägenhet. Och ibland när det ringer hör jag bara avlägset brus av trafik i luren och knappt urskiljbara röster långt bortifrån. Precis som sprakandet från en radio som tappat mottagningen, det där etertomrummet som spiritister brukar spela in för att lyssna efter anderöster.

Jag bor inte längre där. Ingen av de som ringer på kommer för att träffa mig. Men ibland känns det som om det där bruset lika gärna skulle kunna vara röster från mitt förflutna. Avtryck av det som är ouppklarat, minnen som tvingats emigrera så långt bort att de ibland måste ringa upp mig för att påminna om att livet inte alltid sett likadant ut.

Det flyter runt så många spöken där, spöken jag har skapat. Konturer av människor som jag en gång brytt mig om, genomskinliga pratbubblor av gräl, plötsliga doftförnimelser av spagettiochköttfärssås som står orörd på bordet för att det inte finns nån anledning att äta när man är förtvivlad. Som om jag skulle kunna öppna dörren till min gamla lägenhet och kliva rakt in i dåtiden. Med allt orört och likadant som i en Stephen King-roman.

Jag känner inte riktigt

den där Jessika som jag var då. Och om jag såg henne på krogen är jag inte säker på att jag skulle hälsa. Hon är för jobbig, krävande på nåt sätt. En sån där man har lite dåligt samvete för jämt.

Och så tänker jag på hur det skulle vara om man var megakänd och hela tiden blev påmind om sina gamla spöken, då de allihop finns inspelade på film eller omskvallrade i gamla tidningar eller generande tydligt paparazidokumenterade.

Men Madonna fick i en intervju frågan om hur det kändes när hon såg sig själv i gamla videor, like a virgin, material girl. Och hon svarade: Jag ser på henne med ömhet.

Och så borde det förstås vara. Man kan kanske besvärja sina spöken med förlåtelse.

Och nästa gång det ringer

på porttelefonen ska jag bara säga Kom in och trycka på femman och välkomna vem det än är till vem det än är och tänka att min lägenhet är fylld av andra saker nu, där finns ingen plats för spöken. Och om jag träffade den där Jessika-för-länge-sen på krogen borde jag tala om för mig att saker nog ordnar sig så småningom, och så skulle jag kanske klappa mig själv på kinden och viska: "tro mig, jag vet".

Jessika Gedin