Umeå – i skuggan av hardcorevågen

Puls drar på turné för att kolla in musiklivet

1 av 6 | Foto: ANDERS CARLSSON
Lena och Marcus kollar in skivor på Burmans.
NÖJE

Musiksverige är mycket mer än bara Stockholm. Så Puls drar ut på turné i landet och kollar in musiklivet där. Först ut är Umeå - staden som gjorde hardcoren stor. Där finns Komeda, Refused och the Facer. Och så klart Lisa Miskovsky.

Umeå, mitten av 90-talet.

Refused är som störst. Skivbolagen NONS och Desperate Fight fångar upp nya band i staden, intresserar sig och ordnar spelningar. Umeå blir av P 3 vald till Sveriges Popstad 1997 och känd mer som Hardcorestaden än Björkarnas stad.

Umeå, 2001.

- För tillfället anser jag att Umeå är lika mycket rock'n'roll som en skål med jordgubbskräm, säger Christoffer Jonsson.

Han arbetar med kulturföreningen Humlan och är en av eldsjälarna som driver Umeås musikliv framåt.

- Just nu känns det som att Umeå saknar allt: lokaler, publik och arrangörer som vågar satsa, säger han.

- Det kommer inte så mycket folk till konserterna längre. Över huvud taget verkar det som att folk inte är särskilt intresserade. Stadsfesten gick ju jätte-jätteback förra året och Brännbollslyran förlorar på verksamheten varje år. Humlan? Vi finns inte för att gå med vinst. Vi ordnar ändå och hoppas på att gå jämnt upp.

- Hardcoren är nere i en svacka, säger Christoffer. Det mesta handlar om countryinfluerad rock.

På stadsvandring med Komeda

Komeda sågar glatt countryvågen och letar inte ens i westernlådorna som finns i flertal på skivaffären Burmans.

- Det verkar vara country över hela landet, säger Marcus Holmberg, basist i bandet, och plockar fram en skiva med Stockholmsbandet Penti eftersom det är ett sånt kul bandnamn. Han ber killen bakom kassan att få lyssna lite.

Penti spelas. Någon gör kräktecken.

- Där bodde jag när jag var ungkarl, säger trummisen Jonas Holmberg och pekar mot ett gult hus mitt i stan som bara skriker "efterfest!".

Komedas förra album, "What makes it go?" kom 1997.

- Skivbolaget gick i konkurs precis när vi hade släppt den, så den fanns bara att köpa ett halvår. Man vet aldrig vad som skulle kunna ha hänt annars, säger Lena Karlsson, Komedas sångerska.

Särskilt med tanke på vad som faktiskt hände på den korta tiden. Komeda åkte på flera USA-turnéer, spelade förband till Beck och Ben Folds Five och fick till sist själva vara huvudpersoner.

- Nu måste vi till USA och spela igen, det var nästan två år sedan sist. De väntar och väntar på något nytt. Till och med vår första, svenskspråkiga skiva är släppt där.

Komeda har bytt skivbolag och ligger nu på mastiga Universal. De har byggt en studio - i Umeå - och ska ägna hösten åt att spela in en ny, egenproducerad fulllängdare där. Hur det kommer att låta vet inte Komeda själva, men klart är att det antagligen kommer att ha förändrats en hel del från den egensinniga popen på "What makes it go?".

Vi går runt stan och Lena, Markus och Jonas hejar på ungefär femhundratusen människor.

- När NONS var som mest aktiva, och hardcorescenen som störst, då var ju Umeå som en jävla vulkan, säger Marcus och hälsar på några fler innan vi kommer till favoritskivaffär nummer två, Garageland Records.

Det är, surt nog, stängt på måndagar.

- Men vet du vem du verkligen borde prata med. Lasse som har Garageland. Han har gjort hur mycket som helst för Umeås musikliv. Han är Pappa Umeå.

Pappa Umeå

Pappa Umeå heter egentligen Lasse Gillén och äger både skivaffären Garageland och skivbolaget Garageland. Han spelar i bandet Yukon Speakers: "Vi har hållit på sedan tidernas begynnelse", säger han. Garageland fyller 18 år i år och Lasse halvplanerar en eventuell tjugoårsfest. Han håller inte med om att Umeå som musikstad mår dåligt i dag.

- Roligast av alla just nu, tycker jag, är International Noise Conspiracy. De slår the Hives med hästlängder.

Lasse tror på Umeå. Även om musiken hela tiden förändras.

- För några år sedan spelade alla hardcore eller psykedelisk rock. Nu kommer amerikanarocken och allt akustiskt. Dessutom märker man hur många unga börjar hålla på med hiphop.

Arrangemang med Umeå Open

Alla pratar om spelningar, lokaler och festivaler. Robert Dahl Norsten är en av dem som faktiskt gör något åt saken. Han är väl insatt i Umeås musikliv, arbetade tidigare på NONS. Efter konkursen arrangerar han Umeå Open, en festival av det smalare slaget som drog igång med dunder och brak för några år sedan och precis klarade ekonomin. Sedan dess har Umeå Open minskat rejält i skala för att i år öka igen. Sista september blir det av. Än är inte artistuppbådet spikat, men Robert hoppas på att knyta till sig både större band och intressanta lokala akter.

- Det finns många bra band här, men rent allmänt är det dålig fart i Umeå just nu. Jag vet inte vad det beror på, säger Robert .

Längs minneslunden med Lisa

När Lisa Miskovsky slog igenom med dunder och brak i våras orerades det om debutanten som kom från ingenvart och gjorde smäll-på-käften-pop som om hon aldrig gjort annat. I umebornas ögon är hon knappast en debutant utan bara Lisa som alltid varit närvarande på spelningarna, antinge på scen eller nedanför.

Hon växte upp i Holmsund, Obbola och flyttade sedan till Vänfors tre mil utanför Umeå.

- Där var det kyrkokören som gällde, minns Lisa med fröjd men berättar att hon började hänga i stan så fort gitarren hängde rätt.

Hon tog intryck. Spelade. Lyssnade när andra spelade.

- De enda som jag var helt lojal mot var ju Meshuggah. Jag brukade se alla deras spelningar och har fortfarande kvar en vinylplatta med dem. Jag följde dem runt var de än spelade, he he.

I replokalen med Isolation Years

Ber man Komeda nämna bra Umeåmusik i dag handlar det mesta om Isolation Years.

- Isolation Years, säger Lena. De är jätte-jättebra.

- Isolation Years, säger Jonas. Hur bra som helst.

Jakob Nyström sjunger och spelar gitarr i Isolation Years. Han tackar i efterhand för Komeda-komplimangerna och lotsar oss fram till ett fantastiskt stort rött hus några hundra meter utanför citykärnan. Där står Jakob Moström, gitarrist i bandet, och tvättar en cykel.

- Här är det. De andra är inte här, de är på Holmön och målar om en kyrka.

Isolation Years replokal är stor och lite dammig. Här trängs en gigantisk krukväxt med de snyggaste instrument man någonsin sett: det är orglar och gitarrer och trummor och alla ser ut som tagna ur en bättre Motown-dokumentär.

- Det roliga är att flera av de här älsklingarna har vi hittat på soptippen, ler Jakob-med-skägg och klappar lite på en stilig orgel.

Isolation Years har spelat ihop i ett par år och dragit ihop egna spelningar i stan.

- Kännetecknande för Umeå är att man får mycket respons om man själv har energi att ta itu med saker. Samtidigt finns det inget stort nätverk som kan hjälpa till och underlätta.

Men knappast att Isolation Years kommer att gå i kompisarna the Perishers fotspår och flytta till Stockholm.

- Vi har ju varit ner i Stockholm och spelat, och det var kul - men man slipper allt skitsnack här uppe. Man kan koncentrera sig på musiken.

I höst ger Isolation Years ut en fulllängdare på ett tyskt bolag.

- Vi har jobbat väldigt mycket med skivan. Förra sommaren, till och med när dagarna var som den här (han pekar ut mot värmen) stod vi bara inomhus och spelade och spelade in, säger Jakob Moström och ler.

Vi åker genom stan.

Från ett fönster spelar någon Ron Sexsmith på olämpligt hög nivå och en kille med bar överkropp kutar fram med en stor hög affischer i händerna. Det är spelning på gång, det är solsken och på gatan går tretusen popluggar och ser ut som att de har fantastiska hits i byrålådorna.

arkiv Umeå

Annika Norlin