Fortfarande lika utsökt, Lundell

Plats: Carlstens fästning, Marstrand. Publik: Mellan tre och fyra tusen. Längd: Över två och en halv. Bäst: "Håll mej...åh, ingenting", "Hon gör mig galen" och "Evangeline". Sämst: "Stort steg". Fråga: Exakt vad menas med att Pehr G Gyllenhammar är en av de sista riktiga människorna?

I princip en repris av förra sommarens Lundell-show, ett och annat roligare låtval till trots.

Men än sen?

Den var utsökt då och den är utsökt nu.

Vi har alltså återigen att göra med en lustfylld och glädjesprakande hyllning till livet, manifesterad i form av en väldig massa låtar om vackra klänningar, och driven i första hand på kraft och tyngd. För dynamikens skull lättar han vid några väl valda tillfällen upp med mjukare, ibland helt akustiska, stycken men han återvänder hela tiden till de stora urladdningarna. Sen stegrar han sig in i extasen i en dundrande, utdragen hit-parad till final.

Det är ett välbekant recept vid det här laget och personligen kan jag ju tycka att vissa moment känns aningen tjatiga. Men det beror ju faktiskt bara på att jag sett ohälsosamt många konserter med den här mannen de senaste åren och det ska inte behöva skymma sikten så mycket att jag inte hör att Lundell och hans emineta band - snart lika klassiskt som det med Hasse Olsson och Pelle Alsing på åttiotalet - fortfarande gör det väldigt bra. För att inte säga bättre. Det är ännu mer emfas i framförandet i år, ännu mer tryck och täthet.

Och reaktionen blir därefter. Under den där famösa finaltrippen förför Lundell sin publik lika svårt som folklighetsaposteln Ledin - och det med musik som har ett oändligt mycket större konstnärligt värde.

Mäktigt.

Jag uppskattar också de oväntade och roliga låtval han gör denna sensationellt vackra högsommarkväll. De mer inbitna fansen får nästan lika mycket som den breda publiken. Suveräna men helt borglömda "Håll mej...åh, ingenting" till exempel. Det var länge sen. "Levande och varm" i lågmäld, akustisk tappning är en annan upplyftande överraskning, liksom "Det goda livet"-bomberna "In i det vilda igen" och "Danielas hus".

En mindre rolig överraskning är att han fortfarande är fäst vid storvulna och i mina öron klumpiga rockers som "Stort steg" - samt att han pratar så lite. Lundell brukade vara en monologernas mästare men säger nu bara något kryptiskt om att Gyllenhammar är en riktig människa.

Lite mer kan man begära av vår störste estradör på den punkten.