Den ensamme recensentens dagbok:

En vecka på vägarna

1 av 2 | Foto: STEFAN MATTSSON
Tisdag: Får SMS-rapporter om hur oerhörd Neil Young är.
NÖJE

Den ensamme recensenten har lagt ännu en vecka on the road bakom sig.

Och som sommartraditionen bjuder lämnar han här en fyllig dagboksrapport.

I år handlar den i första hand om E6:an, Seven elevens skinkpasta och längtan till Skarpnäck.

3 juli

Tisdag

Skickas efter ett helt dygn på hemmaplan till Malmö. Försöker åberopa den FN-konvention som säger att det hör till de elementära mänskliga rättigheterna att de riktigt praktfulla sommarkvällarna ska genomlevas i Stockholm. Ingen lyssnar. Får hyrbil utan cd-spelare på Sturup. Ställer till en smärre scen och utverkar på det sättet ett byte. Till en mindre kärra. Ser på hyrbilstjejen att hon tycker jag är en idiot. Tröstar mig med att den Golf jag tvingas nöja mig med kostar mindre. Då blir Bengt, administrative redaktörn, glad. Ser Lasse Berghagen på Skansen på hotell-tv:n. Gråter en skvätt. Inte främst kanske för att Lasse sjunger så fint utan för att det är en sån orgie i stockholmsk sommarmagi. Får för andra kvällen på kort tid SMS-rapporter om hur oerhörd Neil Young är. Lo fi-Håkan låter till och med meddela att han tänker sätta sin första femma någonsin. Jaha. Själv ser jag Arab Strap stå och mala sin sega skit så länge att The Strokes blir en timme försenade, vilket får till följd att jag tvingas skriva recension på en kvart. Somnar till "Vertical limit" på Pay-tv. Det berättar jag bara så att tjejerna på ekonomikontoret inte ska tro att jag tittat på något annat. Längtar till Skarpnäck.

4 juli

Onsdag

E6:an mellan Malmö och Göteborg - alla svenska motorvägars moder. Jag älskar den och kör som i trans. På Hallandsåsen, där den liksom når sitt prunkande cresendo, ringer jag lo fi-Håkan och säger att nu är jag på Hallandsåsen. Han är inte intresserad. Tjejlyssnar på Dynamo Chapels "You"d only tear us apart". "Tjejlyssnar" är Ljungens benämning och betyder att man lyssnar på samma låt om och om igen. Ser Lundell i Marstrand och får god tid att reflektera över det logistiskt tveksamma i att lägga en premiär på en ort som saknar hotellrum och bara kan nås med färja. För att inte tala om att man tvingas beblanda sig med seglare. När jobbet är gjort har alla anständiga kök såklart stängt. Går till Seven Eleven och köper en skinkpasta i pappkartong. Vill ha ketchup. Det finns bara på stor flaska. Köper en och tar upp på hotellrummet. Det blir inte mycket godare för det. Men flaskan ser rolig ut på nattduksbordet. Jag menar, stor ketchupflaska på ett hotellrum. Ha ha. Längtar ännu mer till Skarpnäck.

5 juli

Torsdag

Promenerar i Göteborg. Stan är full av tanter och tragik. Och sol. Som de skulle sagt hemma i Borlänge: Det är rena Mallis. I Trägårns... öh, trädgård inser jag att jag är lika kär i Timo Reisinen - sjömansgitarristen - som i Håkan. Det är ju han som är Miami Steve. Längtar så mycket till Skarpnäck att det känns som nageltrång i hjärtat

6 juli

Fredag

E6:an igen. Söderut. Då är den nästan ännu tuffare. När man tar åsen i den riktningen känns det som man kör I-10 österut från San Antonio. Planerar att ta det famösa tåget över Sundet, uppskrutet av turistambassadören Eggis. Men avgång efter avgång ställs in och plötsligt kommer en klarerarjöns och säger - på fulast möjliga Malmömål - att det nog blir svårt att komma över i kväll. Öresundssatsningen är verkligen en succé. Får till slut ta taxi över brohelvetet. Inser att den cred jag tjänade hos Bengt när jag hyrde mindre bil med råge förbrukas därmed. Badar bastu på Forum i Köpenhamn. Med U2 som levande underhållning. Jag och svenskans Stefan Malmqvist, en annan man med så kallad pondus, svettas så kopiöst att det ser ut som om vi står och duschar. Hela tiden. Efteråt läser vi att det varit uppemot 60 grader, Danskar ska nog inte arrangera rockkonserter heller.

7-8 juli

Lördag-Söndag

Åker till skogsbacken i Dalarna. Får stickor i fingrarna och bits av bromsjävlar från helvetet. Men Skarpnäck är med. Livet är bäst igen.

Orsaker till extas

Per Bjurman