Tänk att vara Monicas vän

NÖJE

FÅRÖ

På vår strand går solen upp och jag och min flickvän badar innan tuppjäveln vaknar.

Sen går vi hem och äter frukost.

Och sen går vi till stranden igen.

Nej, jag ska definitivt inte klaga.

Men de senaste veckorna har jag tänkt på annat. Jag har levt med Monica Zetterlund och hennes åtta remastrade och nyutgivna album från ett 1960-tal då solen nästan alltid sken, groggarna blandades av brännvin och Zingo och Stockholms jazzvärld bestod av Georg Riedel, Jan Johansson, Putte Wickman, Rune Gustafsson, Egil Johansen och Lars Färnlöf med flera.

Samtliga, vad jag förstår, riktigt sköna snubbar.

Efter att rotat fram

Monica Zetterlunds biografi "Hågkomster ur ett dåligt minne" ur bokhyllan och läst den för fjärde eller femte gången kan jag bara konstatera att jag föddes ungefär 40 år för sent.

För tänk om jag var kompis med Monica och hennes gäng. Jag tror definitivt att de hade mycket roligare än vi 70-talister. Tänk om man kände Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Då hade jag varit en av dem som garvat läppen av sig varje fest när Hasse ställde sig upp, äskade tystnad och - enligt Monicas biografi - drog tio verser på "Sillasalterivisan".

"Förr så jobba jag på sillasalteri men vad hade jag för detta?

Jo, sketna kalsonger, löppabitna lår och inte ett hår på fetta."

Det är skivbolaget Universal

som ger ut Philips-inspelningarna "Ahh! Monica!" från 1962, "Make mine Swedish style" från 1964 som spelades in i London och aldrig gavs ut på skiva hemma i Sverige, "Ohh! Monica!" från 1965, "Monica Zetterlund" från 1967, "Den sista jäntan" (1973) samt två nya samlingar "Monicas bästa" och "O vad en liten gumma kan gno" med texter av HasseåTage.

Men kanske framför allt "Waltz for Debby" som Monica spelade in 23 augusti 1964 tillsammans med en sönderknarkad Bill Evans, vars fingrar var tjocka som falukorvar.

Plattan tog fyra timmar att spela in.

I biografin från 1992 skriver Monica:

"Själv tycker jag att det är det bästa jag gjort ... under dom omständigheterna vi jobbade är det en kanonplatta som helhet."

En svensk klassiker med Sveriges genom tiderna största jazzröst är det definitivt. Och jag förstår vad hon menar. 1960-talet var Monicas och hon var en bestseller för skivbolaget Philips, men för en gångs skull fick hon bestämma helt själv vilka låtar som platsade.

Het spis

Tobias Fröberg