Bono – en trött frälsare

NÖJE
Foto: Magnus Sandberg

U2

Plats: Globen, Stockholm. Publik: Femton tusen - igen. Längd: Två timmar. Bäst: "Sunday bloody sunday" är den här showens stora lyft. Sämst: Den evighetslånga "Bullet the blue sky". Fråga: Hur kan de ha skippat "I still haven"t found what I"m looking for".

Hör av skivbolaget att irländarna var besvikna efter måndagsspelningen och tänker ta gruvlig revansch under sitt andra framträdande i Globen.

Det märks inte.

U2 gör samma ojämna, bitvis lama intryck som tidigare under den här turnén.

Det är mitt tredje möte med kvartetten under den här rundan runt planeten och trots att Globen är den arena där det sinnrika försöket att inlemma publiken i showen fungerar allra bäst kan jag bara göra samma konstaterande som tidigare:

Världens bästa arenaband är inte bäst längre.

Det är på väg att lyfta i furstliga versioner av "Where the streets have no name" och "Sunday bloody sunday" - egendomligt nog showens clou - men Bono & co sjunker sedan snabbt ner i startblocken igen och den där extatiska utlösningen kommer aldrig.

Att ens andas att det skulle kunna gå att jämföra med de klassiska Zoo TV-spelningarna i samma arena för nio år sedan är snudd på en hädelse.

Då brann de här männen.

Nu gör de ett jobb.

Det illustreras den här kvällen bäst av bildsköne trumslagaren Larry Mullen Jr. Inför sista extranumren ber han Bono att bandet ska stå kvar på scenen i stället för att gå ut och ropas in igen.

Han vill få konserten överstökad.

Per Bjurman