Sommarens kung: Ebbot Lundberg

Aftonbladets Per Bjurman: Soundtrack of Our Lives är i världsklass

1 av 4 | Foto: mattias carlsson
han gör kalaset Soundtrack är i en så sjuhelvetes form just nu att de riktigt lyckade kvällar förmodligen hör till det bästa man kan se i hela världen, skriver Aftonbladets Per Bjurman.
NÖJE

HELSINGBORG

Härmed koras sommarens kung:

Ebbot Lundberg.

Efter att ha förgyllt landet med idel klassiska spelningar under ett par månader ser han och hans Soundtrack of Our Lives nu också till att det faktiskt blir kalas av årets något svaga Kalas.

Vet inte om man egentligen kan påstå att göteborgarna verkar på toppen av sin förmåga i blåshålet vid Helsingborgs småfula hamn.

Det är först under andra halvan av spelningen de på allvar samlar sig till gemensam attack och blir den där förkrossande, odelbara enheten man faktiskt bara kan stå och gapa åt.

Men se det jublande betyget här ovan som belöningen för gruppens samlade insatser under sommaren.

Soundtrack är i en så sjuhelvetes form just nu att de riktigt lyckade kvällar förmodligen hör till det bästa man kan se i hela världen.

Nej, jag överdriver inte. Det finns inte många som uppträder med pondusen, lösgör den kraften eller samlar sig till den sortens homogena utbrott jag orerar om här heller.

Det är inte heller många som har en trummis som Fredrik Sandsten, gitarrister som Ian Persson och "Svålen" Bärjed eller en sångare som Ebbot Lundberg. Det sätt på vilket han, med både auktoritet och humor och emotionell utlevelse, leder sina trupper till triumf efter triumf gör honom till kung sommaren 2001.

Allra roligast den här kvällen är att konstatera hur mycket de nya sångerna vuxit under sommaren. Tidigare var de mest komplement till klassiker som "Firmament vacation" och "Confrontation camp", men nu hör exempelvis "21st century ripoff", "Nevermore" och briljanta "Sister surround" till showens stöttepelare.

I övrigt är det ett haltande Kalas eldsjälen Pange Öberg skickar ut i sommarsverige i år.

Bob Hund lyser förvisso av ackumulerad spelglädje och Helsingborg tvekar inte att dansa efter hemmasonen Tomas Öbergs pipa, men de lyckas ändå inte göra så mycket mer än ännu en Bob Hund-spelning. Såna är alltid bra. Tidvis till och med fantastiska - den här gången särskilt i "Nu är det väl revolution på gång". De känns emellertid aningen ... inte förutsägbara, men mindre överraskande än man vant sig vid. Mindre utmanande. Ett band med sådan potential ska, tycker jag, kunna ta fler kliv framåt från turné till turné.

På Lars Winnerbäck har jag knappast lika höga krav. Ändå blir jag besviken på den nya kurs han tagit ut. Det taggigare, tuffare uttryck han med sådan framgfång tog i bruk förra året har bytts ut mot breda, Ulf Lundell- och E Street Band-inspirerade penseldrag. Går inget vidare alls. Trots tungt, tajt komp låter han aldrig som något mer än...ja, det han är:

En svensk Bryan Adams.

Den unge östgöten ser dock till att rädda kvällen med hårt och enträget arbete. Ingen kan förneka att han vet hur han ska ta en publik.

Det vet Robert Jelinek också, trots sin långa frånvaro från scenen. Han är fortfarande en stor estradör - och en utsökt sångare. Men musikaliskt hamnar han enligt mitt synsätt rätt fel med nya niomannabandet The Hats. Någon enstaka gång rör de sig i utkanten av något slags själfull Van Morrison-terräng men oftast gör de bara funkrock, lika vit i skinnet som en snögubbe. Dessutom saknas låtar. Inte kul.

Men gå på Kalas ändå. För Soundtracks skull.

Per Bjurman