Förbluffande segt, Sisters

Sisters of Mercy

NÖJE

Plats: Vintergatan, Arvikafestivalen. Publik: Några tusen. Längd: På tok för långt, 1,5 timme. Bäst: Det ska väl vara ”Temple of love” i så fall. Sämst: Tja, ”tidlöst” hör väl inte direkt till den första miljonen ord som dyker upp i skallen. Fråga: Är Sisters lika stora som här nån annanstans i hela världen?

ARVIKA. Ingen rök utan eld, brukar det heta.

När Andrew Eldritch och hans bistra män vräker ut sina gamla gothdängor badar scenen i rök hela tiden.

Men man kan inte direkt påstå att det är en show som brinner.

Sisters of Mercy, depprockens obestridliga kungar på 80-talet, har hållit en låg profil de senaste tio åren. Inte många bryr sig på allvar längre, och när någon väl gör det misstänker jag att det huvudsakligen handlar om nostalgi.

Nog för att en och annan ton-årig, nyfrälst got faktiskt kan siktas i publikhavet framför Arvikafestivalens största scen, ett av få ställen där det här bandet fortfarande kan figurera som ett av toppnamnen.

Men det är ju ”Vision thing”, ”This corrosion” och, förstås, ”Temple of love” som alla är här för, nu precis som när Sisters var i Arvika förra gången, 1998.

Så värst mycket nytt bjöds heller inte då och det är rätt lite som skiljer den här gången.

Andrew Eldritch har lagt gothkostymen på hyllan och ser i stället ut som en blonderad farbror, även om rösten fortfarande kämpar för att skapa de där stora mörka gesterna. Han har trogne följeslagaren Dr Avalanche, trummaskinen, samt gitarrist och basist med sig på scen. Och i ett snudd på konstant moln av rök manglar de ut sin raka, förment dramatiska rock.

Det mesta görs enligt samma stelbenta, ganska nattståndna formel och även om den monotona mörkerattacken kan kittla en smula till en början blir det snabbt förbluffande segt.

Ibland känns det rentav så håglöst att man misstänker att Eldritch bara ser det hela som ännu en dag på jobbet.

Läge för gothfarfar att pensionera sig?

Håkan Steen