"Stravinsky" - äntligen på tv

NÖJE

Det görs för lite dokumentärfilm om åttioåringar nu för tiden. Det står utom allt tvivel för den som kollar Wolf Koenigs legendariska film "Stravinsky" på ettan i kväll - en av årets stora tv-händelser.

Eller, för att vara petnoga, en av 1966 års stora tv-händelser. Men det är ett stort stycke tidlös tv-historia som tidigare undanhållits svensk publik. Och då menar jag inte bara denna film i sig - där vi med Koenigs utsökta handkamerablick får följa den åldrade ryskamerikanske kompositören på båtfärd över Atlanten och under repetitioner med Kanadas radiosymfoniker - utan hela den banbrytande Cinéma Vérité-rörelsen som Koenig tillhörde, som ville skapa ett slags filmens motsvarighet till jazz och beatpoesi.

Det är lite pinsamt att det dröjt 35 år innan Koenigs klassiker nått Sverige, och direkt skamligt att de flesta av oss är så okunniga om denna dokumentärfilmiska revolution, iscensatt under 1950- och 60-talen av kanadensiska National Film Board och filmare som Koenig och D.A. Pennebaker (som gjorde Dylan-dokumentären "Don"t Look Back"). Allt som därefter filmats med handkamera är i princip filmat i rakt nedstigande led från Koenig och hans kompisar.

Den Kanada-baserade klanens dokumentärer kunde handla om i princip vad som helst, men bäst var de om klassisk musik. Redan 1959 gjorde Koenig en sensationell film om Glenn Gould, "On and off the record", som avbildade den annars så skygge kanadensiske pianisten i sitt hus vid vattnet, där normalt bara Goulds collie och fiskargubbarna ute på sjön kunde höra honom spela. Koenigs gnistrande receptiva handkamera registrerar en båttur och Schubert-diskussion med pianistkollegan Franz Kraemer, som fortsätter in i stugan där Gould fåfängt påstår sig kunna hela repertoaren utantill och genast inleder den femte symfonin vid flygeln, ur minnet! Sedan, i New York, får vi se Gould driva med både taxichaufförer och ljudtekniker innan han spontant solospelar Bachs "Concerto Italien".

Och det existerar ytterligare en Stravinsky-dokumentär som är min Cinéma Verité-favorit: Richard Leacocks "A Stravinsky portrait", samtida med Koenigs film men mer spännande i sina motiv. Dels för att verket som Stravinsky här orkesterrepeterar är hans då helt nyskrivna minnesmusik över Aldous Huxley, dels för att den också gestaltar honom i hemmet i Kalifornien, där han och hustrun Vera bjuder författaren Christopher Isherwood och koreografen George Balanchine på party. Med rödbrusig esprit vrider Igor in sig i resonemang om hur han på senare år omvärderat Wagner, varpå yngre komponister sågas med en typisk Stravinsky-replik: "De säger att de inte gillar mina harmonier. De har fel."

Klassiska kickar