Malmö

– Nästa generation hiphopstjärnor

1 av 4 | Foto: André de Loisted
Advance Patrol är Malmös mest lovande rapgrupp.
NÖJE

Puls på turné har studsat ner till hiphop-scenen i Malmö. Puls Martin Gelin hittade feta grejer.

Under hela 90-talet tjatades det om att Malmö var hjärtat i Popsverige. Utländska artister vallfärdade till Tambourine studios och medlemmarna i Cardigans och Eggstone bjöd varandra på öl på restaurangen Tempo. I fjol kulminerade poperan då P 3 utnämnde staden till Popstad 2000. Av de 31 som uppträdde var bara fyra r’n’b och hiphop-artister.

Men på senare år har hiphop och r’n’b dominerat stadens musikliv.

Det är ingen slump att det är i Malmö som både ”P 3 Soul” (Mats Nileskär bor här!) och ”P 3 Hiphop” spelas in.

Många hävdar också att det var Malmöborna som tog hiphopkulturen till Sverige, influerade av grannarna i Köpenhamn i början av 80-talet.

Nu har Malmö blivit Malmö City och hiphopen har tagit över. Vare sig ni vill eller inte.

Advance Patrol är på väg upp

Magyver Juan, DJ Luqui och Gonza i Advance Patrol står på Möllevångstorget och diskuterar Jogi-videon och nya Alkaholiks-skivan. De har t-shirts med sitt gruppnamn i graffitistil och fräscha Nikeskor som de antagligen köpt i Köpenhamn. Juans Nokia ringer och spelar upp The Beatnuts ”Watch out now”.

Advance Patrol vann Malmös deltävling i Rap-SM och förlorade mot Fattaru i finalen. Men i min bok är deras partybanger ”Vem vill hem?” i alla fall den skönaste låten på ”Ordkrig”, skivan där den nya generationen svensk hiphop samlats.

Advance Patrol lyckas med konststycket att blanda engelska, spanska och skånska (man säger inte att man rappar på svenska i Malmö utan på skånska).

De har inte släppt någon egen skiva än. En del skivbolag har visat intresse, men ingenting är klart, och de stressar inte.

– Det ska ta lite tid. Vi har börjat på fritidsgårdarna och kämpar oss uppåt. Vi vill ha en grund att stå på innan det börjar hända saker, säger Gonza.

Gonza är en jordnära kille. Han vill bara softa och se vad som händer. Samtidigt brinner han för stadens hiphop-scen och blir förbannad när någon sätter käppar i hjulen för unga talanger.

– Det är för mycket nedskärningar nu. De lägger ner alla fritidsgårdar så ungdomarna måste ge sig ut på stan och busa i stället. Men ju fler nedskärningar, desto mer hiphop blir det. För det blir bara fler och fler som känner igen sig i texterna. Droger, knivar, pistoler. Finns det inga fritidsgårdar kommer allt fler komma i kontakt med det där, säger Gonza.

”Jag hade blöja när Dr Dre kom”

Daniel Cvetkovic kallar sig Lilleman, är 15 år gammal och har långt hår som sticker ut under bandanan.

Vi sitter i en park med hans gäng, El Shaddai Crew, och han börjar prata om hur han blev intresserad av hiphop.

– Jag kan inte säga att det var Snoop Dogg eller Dr Dre som influerade mig, för jag gick i blöja när de kom. Jag har inte levt i den här gamla hiphop-kulturen. De som fick mig att börja rappa på riktigt var Latin Kings.

Lilleman är den nya generationen. Efter skolan (han gick nyss ut åttan) hänger han och de andra i gänget i producenten Kevin Washingtons studio, som ligger precis bredvid musikskolan i Augustenborg, en av Malmös betongförorter.

– Det ringer ungar till mig hela tiden. De vill komma hit och sjunga och spela, säger Kevin med skräckblandad förtjusning.

Blatteskånska

Gonza i Advance Patrol och Lilleman representerar blatteskånskan. Det är de själva som kallar den så.

Jag får en snabbkurs i vilka slangord som gäller. ”Mollnad” är när man är hög (uppe i molnen), ”glamma” är lyxig, ”bull” är dålig, ”baxa” är knulla (och inte stjäla, som det betyder i Sthlm). Men blatteskånska handlar egentligen mer om dialekt, frasering och uttal än om särskilda ord. Det är framför allt de aggressivt rullande r:en som utmärker blatteskånskan.

Blatteskånskan låter mer exotisk än någon svensk hiphop-dialekt. Är man uppväxt i Stockholm kan det ibland kännas lite besvärligt att Petter och Fattaru har samma uttal som snubben i kassan på Nordbanken. Kanske är det en fördom att hiphop är bäst när den låter främmande och exotisk. Som om man alltid skulle vilja att hiphop ska hända någon annanstans. Men när Gonza, Lilleman, Timbuktu eller Mici i Spotrunnaz spottar sina rim låter det ändå så mycket hårdare och häftigare än mycket annan svensk rap.

För länge sedan i Malmö

Jag har bara varit i Malmö i två minuter när jag springer rakt in i Patrik Larsson. Han var en av dem som drog igång hiphop-scenen i Malmö i början av 80-talet med soul/hiphop-kollekivet Bushband och kulturföreningen Stadt Hamburg.

– Det var hemvisten för Malmös första hiphopare. De möttes där för att dansa och måla, och vi tog dit utländska artister som Queen Latifah, säger Patrik.

Influerad av Snap och annan europeisk dansgolvsrap startade han sedan gruppen Treble’n’Bass som fick en stor hit med ”My sweet senorita” 1992.

– Jag tror att Bushband och Treble’n’bass fick folk att inse att man kan komma någon vart även i lilla sketna Malmö.

Patrik jobbar på skivbolaget Playground, och var drivande bakom samlingsskivan ”Ordkrig” som kom i våras. Han har även hunnit signa Spotrunnaz till MNW och fortsätter kämpa för en levande hiphop- och dansmusikscen i Malmö.

Timbuktu är kungen

Han är mindre än Prince, men ändå det största som hänt Malmös hiphop-scen. Med debutalbumet ”T2 Kontrakultur”, skivbolaget Juju och radioprogrammet ”P 3 Hiphop” har Timbuktu blivit södra Sveriges viktigaste hiphop-profil. Hans betydelse i Malmö är jämförbar med det inflytande Petter haft i Stockholm.

Numera bor han själv, lite motvilligt, i Stockholm.

– Jag var tvungen att flytta dit för att kunna göra min skiva. Studion låg ju där. Men nu har jag börjat trivas, säger han.

Han återvänder till Malmö så ofta han kan och gör sitt bästa för att uppmuntra den skånska scenen i ”P 3 Hiphop”.

– Det är så mycket bra på gång i Malmö. Advance Patrol, Syndikatet, Prominent. Artisterna här tvingas bli mer originella för att sticka ut från det som görs i Stockholm, och det är ju bra.

Däremot klagar han på stadens klubb- och konsertscen.

– En bit av kulturen dör när det inte finns några klubbar att gå till och höra musiken. Det är ett problem för hela Sverige. Det skulle kunna finnas mycket mer bra svensk hiphop om det bara fanns klubbar och radiokanaler där den kunde spelas.

Martin Gelin