Alla män vill vara lite rockstjärnor

NÖJE

NICE.

Medan halva Sveriges

befolkning har valt att plöja den där Vittula-boken om musik, för att ha nåt att prata om när de kommer tillbaka till jobbet efter semestern, har jag ägnat mig åt betydligt mer intellektuell och tyngre sommarläsning – som vanligt. Först fingrade jag på Joseph Hellers ”Moment 22”, men sen hittade jag MIN bok – ”The Dirt”, biografin om åttiotalets största ”hårdrocksband”, Mötley Crüe. 450 sidors ocensurerat supande, knarkande och knullande. Fokus är riktat på dekadensen, musiken (om det nu fanns nån musik att tala om) har en i allra högsta grad sekundär betydelse och det slår författaren fast redan på baksidan av boken: ”You will never feel clean again” – och vem kan motstå en sån rad?

Nu har jag läst klart den

och jag måste erkänna att jag har svårt att släppa det här mästerliga stycket litteratur eftersom det känns som jag har kommit de amerikanska rockgrabbarna så oerhört nära. Samtidigt måste jag förstås töntstämpla mig själv. För det är något oerhört pinsamt över unga män som slår sig ner i en stol på stranden (ni vet en sån där pervo-stol i stål och tyg som man har bra utsikt ifrån) och drömmer sig bort till en värld där vi skulle få stryk bara vi visade upp oss själva (och stolen). Jag menar, jag ÄR inte Nikki Sixx även om jag drack Jack Daniel’s direkt ur flaskan på midsommarafton. Jag är så lite rockstjärna som det går att bli och därför förvandlas jag till ett litet barn som sträckläser en spännande ”Harry Potter-bok” när jag får följa med ett gäng sviniga musiker på turné. Jag kan inte sluta. Och även om den här rockgruppen bestod av åtminstone tre gigantiska grisar (gitarristen Mick Mars är och var snäll), som tvättade sina lemmar med burritos för att deras flickvänner inte skulle upptäcka att de hade varit otrogna, så kan jag inte låta bli att beundra dem. För de körde bara på och de kör fortfarande på. De är allt jag inte är och det är därför jag blir så fascinerad och det är därför så många unga män älskar såna här böcker.

Jag gillar visserligen

att se semesterbilder på hygglorockern Bruce Springsteen när han semestrar i Rom med ett barn på axlarna, ett annat i handen och en rödlätt fru, som det bara lyser sunblock om, vid sin sida. Men jag kommer alltid att gilla bilder där en pressad Tommy Lee hoppar in i en limo med åtta strippor. För alla unga män vill vara Tommy Lee.

Åtminstone litegrann.

Filip Hammar