Vinn Plura-hyllningen

Det är ingen nyhet att Plura Jonsson kan skriva texter. Jag hävdar alldeles bestämt att ingen annan kreerat traditionell rocklyrik på svenska med samma raffinemang, samma känsla och samma temperament. Nej, inte ens Ulf Lundell.

Att han aldrig vunnit en textgrammis, men att Lars Winnerbäck gjorde det när bägge var nominerade, fråntar den juryn allt existens- berättigande.

Ändå blir jag faktiskt överraskad, för att inte säga förbluffad, över hur mycket storartad poesi man finner på detta tribute-album - sammansatt av vännerna Kjell Andersson, Peter LeMarc och Mauro Scocco som en aningen försenad 50-årspresent till den störste kungen på hela Broadway.

Det är som att storheten i orden blir tydligare i händerna på andra. Som att man först när man hör sångerna tolkade av andra, annorlunda röster uppfattar hela vidden av skönheten i bildspråket, det rent dylanska i själva flödet, det förtätade i stämningarna han väver, det stilfulla, känsliga och laddade.

Av det skulle man kunna dra slutsatsen att Eldkvarn leds av en taskig vokalist som inte förmår göra sina egna texter rättvisa, men jag tror att det handlar om något så simpelt som vana. Pluras sätt att behandla de egna texterna är så bekant att man knappt tänker på vad han sjunger längre. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träd. Men på "Plura 50 - en hyllning" framträder den tydligt i all sin hisnande prakt.

Här har vi med andra ord en tribute-skiva som, milt uttryckt, fyller sin funktion. Men den har stora poänger även på andra sätt. Här kryllar av fina tolkningar som lägger till, fyller ut, skänker nya meningar - och samtidigt vibrerar av kärlek till hyllningsobjektet.

Jocke Bergs och Peter Svenssons stillsamt stämningsmättade, skirt arrangerade och helt egensinniga "Kärlekens tunga" har jag redan skrivit en krönika om, men låt mig säga det igen: Den är så bra, så vacker och berörande att jag nästan avundas de som är olyckliga och får trösta sig med något dylikt.

Nisse Hellberg står för ett annat bastant utropstecken. Han väljer förstås "Nere på klubben" - parad-hit från tiden innan det stora vemodet rullat in och gossarna i Eldkvarn fortfarande var hippa city slickers - men sänker tempot med några hundra kilometer i timmen, fyller i lufthålen med lite blues och lite soul och åstadkommer ett slags stötig, tuff nattserenad. Briljant, faktiskt.

Kajsa Grytt, som förmodligen förstår Plura bättre än de flesta, lyckas göra en både sorglig och sensuell "En kärlekshistoria", Tomas Andersson Wij visar att han är den främste arvtagaren i en innerlig "Nerför floden", Freddie Wadling gör en sordinerad, jazzmättad nattklubbsballad av "Söders kors" och Mauro fyller "Nånting måste gå sönder" med så mycket själ att det smärtar.

Winnerbäck är däremot bara Winnerbäck i "Tag min hand", trots att han får hjälp av Louise Hoffsten - nykomponerade paret Staffan Hellstrand och Lisa Nilsson borde ha kunnat prestera bättre.

Plura är hur som helst att gratulera. En finare present hade han knappast kunnat önska sig.

Inte vi lyssnare heller.