Hon gör myten Garbo mänsklig

NÖJE

Musikal på Stockholms stadsteater av Gianni Togni (musik) och Guido Morra (text). Regi: Ronny Danielsson.

Hon är inte gudomlig.

Men Regina Lund är mycket bra när hon skickligt förvandlar myten Greta Garbo till en sårbar och ömsint människa.

Den italienska originalversionen av musikalen handlar främst om John Gilbert (1895-1936), stilig stumfilmsstjärna som mötte en Greta Garbo (1905-1990) på uppgång vid inspelningen av "Åtrå" 1927.

Deras romans var mytomspunnen. När Garbo gjorde slut, samtidigt som hans karriär brakade samman med ljudfilmens intåg, söp han ned sig.

Nu har musikalen försvenskats och dess centrum har förskjutits mot henne och parets romans.

Det är en praktfull uppsättning. Snygga kläder ( Camilla Thulin) och en fräck och fiffig scenografi ( Lars Östbergh) med en gigantisk tavla som ibland öppnar sig och blir till exempel en biograf eller ett kontor. Men ofta är det också en filmduk med rörliga bilder som skådespelarna skickligt agerar med och mot.

Här finns brister. Alla musikaler har transportsträckor och här är några nummer av typen bakgrundsmusik-som-skådisarna-kan-pratsjunga-till. Men de fartfyllda numren där hela ensemblen är på scenen svänger ordentligt och här finns gripande och sådär typiskt italienskt insmickrande melodier, med drag av Ennio Morricones filmmusik.

Något är nog också lite fel när inget av den hetta som finns mellan Regina Lund och Christopher Wollter i de scener som visas på filmduken, finns i mötet mellan samma skådespelare på scenen.

Först efter paus - när hon gör slut! - tänder det till ordentligt mellan dem, i musikalens kanske bästa scen.

Alla som såg Regina Lund i "Sugar" vet att hon har ett bredare register än den viskande lågmäldheten på de egna cd-skivorna.

Dessutom gör hon myten Garbo mänsklig. Man känner verkligen med henne. Hur hon lider av dårskapen i Drömfabriken och av att ha sårat och kanske förstört John Gilberts liv.

Christopher Wollter är minst lika bra. Han sjunger inte bara med kraftfull och ren stämma.

Med uppgiven blick och resignerat kroppsspråk gestaltar han också John Gilberts fall på ett lysande sätt. Ett stort genombrott för honom!

Jan-Olov Andersson