”Jag vill helst ha en yngre man”

In på livet med Kikki Danielsson

1 av 2 | Foto: Joachim Lundgren
FYLLER 50 IDAG Kikki Danielsson lever ensam. Och det trivs hon med. Men hon skulle gärna tänka sig att bli kär igen. – Helst ska det vara en yngre man eftersom jag är ganska barnslig.
NÖJE

Såren efter skilsmässan börjar läka.

Nu vill Kikki Danielsson, 50, bejaka passionen i ett fritt förhållande.

– Jag vill inte dela bostad och ekonomi med en man igen, säger hon.

Milsvid utsikt, spegelblank sjö och vilda skogsklädda kullar som avtecknar sig mot horisonten.

Panoramat utanför den 220 kvadratmeter stora villan i hälsingeskogen är vackert så att det gör ont.

Men när Kikki Danielsson – 50 år i dag – sätter sig på den stora balkongen gör hon det ensam.

Det här har varit skånetösens hem i exilen ända sedan hon flyttade hit för kärlekens skull 1984. Men sedan drygt två år tillbaka bor exmaken Kjell Roos ett par kilometer bort med en ny familj.

Kikki är kvar med minnena.

– Man kan säga att det här huset är det gamla livet. Visst hade det varit spännande att bara lämna allt och börja om någon annanstans. Kanske i Helsingborg dit vårarna kommer tidigare. Men det är bara en dröm just nu, säger hon.

I husets bottenvåning står stolarna på rad framför den massiva träbaren där flaskorna är bortrensade och whiskeykarafferna kläs av ett tunt lager damm. En skylt säger att baren är öppen. Den har ljugit sedan den berömda rattfyllan som satte Kikki Danielssons alkoholism i blixtbelysning för tre år sedan.

Vägg i vägg ligger bastun där guldskivor står staplade på varandra – belöningen för 3,5 miljoner sålda plattor genom åren.

– Jag bastar inte. När jag var 9–10 år blev jag instängd i en bastu av min fröken. Jag fick fruktansvärd panik. Sedan dess går jag inte in i en bastu, säger Kikki.

Du hade en svår uppväxt. Du lämnades bort till fosterfamilj som liten flicka?

– Ja, det var efter mina föräldrars skilsmässa. Där hade vi barn inget att säga till om. Jag och min syster placerades ut i olika familjer.

Det måste ha påverkat dig fruktansvärt mycket?

– Ja, det är frågor som dyker upp ju äldre man blir. Hur det hade varit om man inte snuvats på den uppväxt man hade rätt till. Och om mitt självförtroende hade varit bättre.

– Men jag och min biologiska mamma har kontakt i dag. Hon ringer ofta. Men hon känns inte som min mamma, mer som vilken bekant som helst. En snäll tant.

Du måste känt dig utlämnad som barn?

– När jag växte upp var jag väldigt, väldigt ensam och väldigt blyg. Jag kan nästan inte förstå att jag valde det här jobbet till sist. Men jag hade ett starkt behov av att uttrycka mig med sång, trots att det ledde till nervositet och ångest att stå på scenen.

Och i skolan blev du rejält mobbad?

– Ja, även om det inte var så brutalt att jag slogs medvetslös. Jag blev puttad och retad hela tiden för att jag var liten. Jag blev en lipsill och avstängdes från kompisgängen. Jag var inte värd något.

Hur såg dina drömmar ut då?

– Jag var som sagt väldigt blyg och ville satsa på studierna. Drömmen var att bli språklärare, jag har alltid haft lätt för språk.

Men 1973 hörde dansbandet Wizex av sig?

– Ja, de hade hört mig på någon amatörtävling. Fast det lät inte så bra om dem på den tiden. Det var ett amatörband. Men sedan upptäcktes vi av Bert Karlsson och fick göra två plattor. Då blev det förändring.

Hur lyckades du bemästra din rädsla och blyghet?

– Jag undvek ögonkontakt med publiken när jag stod på scen. De första åren tog jag sikte på lampor eller andra saker i lokalen i stället. Om jag fått ögonkontakt med en snygg kille hade jag antagligen försvunnit, sjunkit genom jorden. Det tog många år innan jag vågade titta någon i ögonen.

Och 1982 lämnade du Wizex för Roosarna och förälskade dig i Kjell?

– Ja, vi blev ihop 1982 och gifte oss två år senare. Och 1985 fick vi vår dotter Emma. Det är lätt att man finner varandra i turnébussen. Och jag har alltid fallit för kapellmästarna. De är trygga.

– Är man känd vet man aldrig om det är människan eller artisten som män faller för. Därför känns det tryggare med musiker.

Nu är du ensam i huset som du och Kjell byggde. Känner du dig isolerad?

– Efter skilsmässan blev det så. Å andra sidan har jag alltid varit en ensamvarg.

Varför separerade ni egentligen?

– Det berodde inte på otrohet eller något sånt. Mina känslor tog helt enkelt slut. Det fanns ingen spänning, ingen laddning kvar i relationen.

Har du hittat en ny man?

– Nej, jag nöjer mig med min hund Eddie. Honom kan man ha i koppel (skratt).

– Men är det något jag önskar i födelsedagspresent så är det att bli kär. Jag vill träffa någon som kan förgylla mitt liv utan att han för den sakens skull behöver flytta in här. Bara ha passionen och vänskapen. Det ska vara ganska kravlöst och så måste han ha förståelse för mig och mitt arbete. Annars kan det bli svårt.

– Helst ska det vara en yngre man eftersom jag är ganska barnslig själv. Jag har alltid varit tillsammans med yngre män. Kjell var ju fyra år yngre än mig. Jag tror inte att åldern har så stor betydelse i en relation.

Men du kan väl inte bara sitta här och vänta på drömprinsen?

– Nej, men jag är inte mycket för att gå ut och jaga. Och det kommer nog bli synd om den stackare som det blir. Han kommer att bli förföljd av veckotidningarna. Han kommer att bli Mr Danielsson.

Är det svårt att hitta killar?

– Killar är ju inte som tjejer, som verkar dras mer till kändisar. Det är inte lika många killar framme vid scenen när en kvinnlig artist uppträder som det är tjejer när en manlig artist spelar. Killar verkar ha mer stolthet på det sättet, att de inte visar sina känslor lika öppet. Men jag får många brev. Ensamma eller skilda män som kommer med förslag. Men jag brukar inte svara på de breven.

Går det att leva utan sex?

– Jag har i stort sett klarat det i drygt två år. Jag har stängt av det. Det har varit bekvämast så. Sedan får man se om man hittar ”på”-knappen igen när det är dags (skratt). Kvinnor över 50 ska ju vara bäst, säger de.

Du kom trea i årets Melodifestival tillsammans med Lotta Engberg och Elisabeth Andreassen – en revansch efter ditt alkoholmissbruk?

– Det var en härlig comeback och det var en fantastisk kick att det gick så bra. Jag är stolt över att jag klarat mig igenom allt det här. Nu dricker jag inte en droppe mer. Samtidigt fortsätter vissa att spekulera om att man börjat dricka igen. Det är så tråkigt. Såna människor borde skaffa sig egna liv.

Trodde du att du skulle få uppleva din 50-årsdag när det var som värst?

– Ja, jag har aldrig varit typen som ger upp och bara lägger sig ner och dör. Livskriser är otroligt lärorika och jag har verkligen kommit ur den här med kraft.

Hur ska du fira födelsedagen i kväll?

– Jag vet faktiskt inte. Lotta Engberg ringde och sa att jag skulle vara beredd och inte åka i väg någonstans. Det låter som det blir en överraskningsfest. Jag får se vad hon hittar på.

Snabbfakta/Kikki Danielsson

Bakom ratten...

Tre favoritresmål...

Mina tankar om...

Dan Panas