Eminem - i en klass för sig

NÖJE

EMINEM

The Eminem show

(Interscope/Universal)

HIPHOP

Lika kluven och söndersliten som familjen Mathers fotoalbum.
Foto: UNIVERSAL
Lika kluven och söndersliten som familjen Mathers fotoalbum.

Eminems två senaste plattor påminner om tv-showen "Itchy & Scratchy" i "Simpsons", där en katt och råtta mosar, skivar och sågar itu varandra.

"The Slim Shady LP" och "The Marshall Mathers LP" känns som överdrivna seriealbum, späckade av ultravåld, droger och åsikter som spottar allt och alla i ansiktet.

Eminem spelar oavbrutet olika fiktiva karaktärer med varierande grad av sinnesjukdom, uppbackad av genial musik.

Skivorna har en unik laddning eftersom det är svårt att veta när det påhittade slutar och det privata börjar.

Den gränsen är tydligare än någonsin på "The Eminem show", artistens fjärde album som nu släpps innan planerat - låtmaterialet har redan sipprat ut i form av piratkopior och mp3:or och skivbolaget fruktar därför att stora pengar ska gå förlorade.

Eminem kallar själv plattan för sitt mest självutlämnande hittills och jämför den med "Truman show" - filmen där tv-kamerorna följer varenda steg och val som Jim Carrey gör inuti en gigantisk studio.

Sen rapparen från Detroit blev världsstjärna kan han inte gömma undan sina personliga problem. Allt han gör bevakas dygnet runt, bakom varje hörn lurar fotoblixtar och feta rubriker. Och vänner och familjemedlemmar förändras i takt med att bankkontot växer.

Men till skillnad från Jim Carreys figur är Eminem väldigt medveten om situationen och omvandlar sin paranoia till kolsvart hiphop.

Det centrala spåret "Cleaning out my closet" är exempelvis som ett sorgligt och motbjudande inslag hos Jerry Springer, med mamman Debbie i huvudrollen. Mot slutet skriker Eminem till Debbie: "your selfish bitch, I hope you burn in hell for this shit".

Och så fortsätter det under större delen av plattan, låt för låt, beat för beat. Alla som varit inblandade i cirkus Marshall Mathers får vad de, enligt avsändaren, tycker att de förtjänar.

Rent musikaliskt innehåller inte "The Eminem show" lika direkta spår som de två föregångarna.

Tänk "The way I am", fast skramligare och trasigare, och ni kommer nära det uttryck som Eminem presenterar tillsammans med bland andra producenten Dr Dre och D 12.

Och långtifrån allt framstår som helgjutet.

När Eminem låter refrängen från Aerosmiths "Dream on" bryta fram i balladen "Sing for the moment", blir resultatet inte lika suggestivt och starkt som mästerverket "Stan".

Och hyllningen till dottern, "Sing Hailie", är en kalkon - Eminems sångförsök når tyvärr pinsamma pojkbandsnivåer.

Briljanta låtar som den blytunga västkustbomben "Business", inledande "White America" och ""Till I collapse" - där Nate Dogg weilar över en rytm som liknar Queens "We will rock you" - lyckas inte släta över det ojämna intrycket.

"The Eminem show" är lika kluven och söndersliten som familjen Mathers fotoalbum.

Men bara jämfört med vad Eminem gjort tidigare.

Han står ju i en klass för sig.

Markus Larsson