En klackspark från topplistan

Ljungberg är den bäste mohikanen

1 av 3 | Foto: Magnus Wennman
NÖJE

Den dag Fredrik Ljungberg tröttnar på att joxa med trasan får Robbie Williams se upp.

Enligt experterna kan Ljungberg nämligen toppa singellistan såväl som skytteligan.

Sanji Tandan, vd på skivbolaget Warner och en av personerna som var med och plockade ut deltagarna i dokusåpan "Popstars" och gruppen Supernatural, säger tre saker:

- Jag är totalt ointresserad av fotboll.

- Men jag vet vem Fredrik Ljungberg är. Jag såg när han gjorde mål på tv när jag nyligen var i England och satt på hotellet och absolut inte hade nånting annat att göra. Han ser ut som en stjärna, utan tvekan. Han har exakt den utstrålning man är ute efter hos en popstjärna.

- Robbie ser lite hårdare ut, men jag skulle kunna lansera Fredrik Ljungberg som en svensk Robbie Williams, om han kunde sjunga, och då menar jag verkligen sjunga.

Det kan inte Fredrik. Men han kan jävlar anamma lira fotboll så det känns som rock "n" roll.

Eller säg så här, det finns två typer av fotbollsspelare: den konstruktive och den destruktive.

Ta Jocke Björklund. Mittback. Där har ni en destruktiv spelare, han skapar aldrig några målchanser, men han förstör motståndarnas. Självklart behöver också en sån man exceptionella kvaliteter i sin yrkesutövning: snabbhet, styrka, perfekt timing i tacklingarna.

Allt det - och pålitlighet.

En destruktiv spelare ska ju vara som en polis. En polis lyder order. En polis har ett på förhand bestämt förhållningssätt till varje situation, det finns lagar och regler för det, det finns överordnade som tolkar dem åt honom.

Deras uppgift är att se till att matchen slutar som den började: 0-0.

Det är annorlunda med Fredrik Ljungberg.

Han är en konstruktiv spelare. Han ska göra mål. Eller se till att nån annan gör dem.

Han ska vara opålitlig, irrationell, rebellisk, individualist, galen och - ja, en smula kriminell helt enkelt.

Han kan ju inte gå in genom huvudingången, ringa på dörren och säga:

- Hej, ursäkta, jag tänkte begå ett inbrott.

Därför: en offensiv spelare av världsklass är aldrig moralens väktare, han är moralens fiende nummer 1. Han gör som man inte ska. Inte får.

Han räcker inte upp i handen i klassen och ber om ordet. Han tar det. Han lyder inte chefen. Han bryter mot reglerna och tvingar fram nya och bryter mot dem också. Just därför är det de stora anfallsspelarna som står för fotbollens utveckling.

Och Fredrik Ljungberg är en stor anfallsspelare.

Hans uppgift är, allra minst, att förvandla 0-0 till 1-0 och då räcker det inte med att göra det förväntade, vad som redan gjorts, han måste hitta nya lösningar, vara uppfinnare.

Naturligtvis älskar publiken det.

Det var därför inte överraskande, att när Aftonbladet i måndags gav ut sin andra glassiga VM-bilaga och lät 11 spelare stå som representanter för lika många VM-turneringar, var samtliga dessa spelare forwards eller utpräglat offensiva mittfältare. Det är därför inte överraskande att vårt hopp knyts till att Fredrik Ljungberg ska stå som stolt representant för Sverige och fotbollen i VM i Japan. Det är bara logiskt att de som är offensiva på plan också är det vid sidan av den.

Fredrik Ljungberg är det.

Motståndarnas backar måste inte bara fråga sig: Var, när och hur ska Fredrik dribbla och skjuta i dag, de måste också leva i en ständig ovisshet om hur han ska klä sig och vilken frisyr han ska bära (de har samma problem med Beckham).

Se frisyrerna som en programförklaring, som lysande symboler för en livshållning:

- Jag försöker väl ha den inställningen att vill jag göra nånting så gör jag det. Jag försöker inte bry mig om vad andra människor tycker. Klart att jag vet om att det blir snack, men det är inte som att jag söker den uppmärksamheten. Det är bara att om jag känner för att färga håret så vill jag inte tänka: Nä, det blir sånt tjat då. Det skulle liksom fördärva allt det roliga. Det är så många andra saker som man måste, man ska uppföra sig på ett visst sätt och så hela tiden och då blir det här liksom ett litet område där jag kan vara precis som jag själv vill.

Så sa Fredrik Ljungberg när håret var rött. Och svart. Hur det ser ut i morgon? Vem vet. En sak vet vi: han är individualist.

Inte typen som känner njutning i att klä sig i en uniform och smälta in i gruppen. Utan typen som vill vara den enda i sitt slag, särskild. Det röda håret, kedjelänken som hänger över högra höften, äggvärmaren på skallen (för att referera till hans senast beskrivna stil, den kan se helt annorlunda ut i dag), så gott som alltid försenad till så gott som alla möten, en tjock BMW i garaget, Angelina Jolie som drömtjej, Eminem som favoritsångare, modern dansmusik på stereon"

Fredrik Ljungberg vill inte vara vardag. Han vill vara helg. Fest. Huvudroll, inte biroll. Och allt signalerar: Artist!

- Jag kom till Arsenal för att spela i en toppklubb. För att spela i Champions League. För att vinna titlar.

Men nu ska han inte spela i England. Nu ska han spela mot England. Och Argentina. Och Nigeria.

Fotboll är den högst stående sporten. Fotbolls-VM är det högst stående idrottsevenemanget. Det är en oöverträffad scen.

Fredrik Ljungberg står mitt på den.

Som en popstjärna.

Eller vadå som en popstjärna.

Fredrik Ljungberg är en popstjärna - bara med en boll vid fötterna i stället för en mikrofon framför ansiktet.

Och den dag han vill greppa mikrofonen eller hänga elgitarren runt axeln ligger vägen öppen. Där också.

Därför borde han bli popstjärna

Etta på singellistan. Enkel match, alldeles oavsett VM. Här är åtta skäl till varför Ljungberg kan byta bransch:

Tore S Börjesson