Vacker rocker

NÖJE

Popstars, skönhetsoperationer och droger är något som kan få rockbandet Lambrettas Linda Sundblad att ryta till. En äkta blondins hjärta som främst klappar för bandet och blöder när killarna oförtjänt dålig kritik

Linda Sundblad schasar bort jättehunden Bellman från ytterdörren så vi kan komma in. In till pappas hus i Lidköping där bokhyllan pryds av bilder på Linda som knubbig och skrattande bebis. Och Linda som fräknig skolflicka, med lyckliga ”snart är det sommarlov:s”-leendet påkopplat.

Hon är sig lik fast inte riktigt. Utan scensminket, i punkig nättröja och med ett glas Apotekarens cola i handen, är hon vanlig tjej, 21 år och hemma i Lidköping på sommarlov. Inte Lambretta-Linda som på scenen slingrar sig som en orm, håller publiken på humör och skriker ut låtar med glöd.

– Det här är min semester, en vecka i Lidköping. Och så kommer ni, säger hon.

Som tur är med ett skratt.

Lambretta har spelat 80 gig på snart ett år. Sjungit ”Bimbo” i Tyskland och Österrike och har fortfarande 15 spelningar kvar i sommar.

– Klart jag blir trött. Men jag dricker aldrig på turné och räknar timmarna jag får sova. Det här är ett jobb som jag vill sköta bra.

Hon sköter sig bra. Masserar tungan med en handduk, bastar, sover och håller sig nykter. Och inga droger. Hon har aldrig provat och uppmanar sin publik att göra detsamma.

– Nu låter jag präktig. Jag super mig full ibland. Men jag är 21 år och vet hur mycket jag tål. Som artist har man ganska mycket makt att påverka. Och kan jag påverka någon att inte börja med droger så har jag lyckats. Jag har en nära släkting på behandlingshem så jag vet vad jag pratar om, säger hon.

När Linda började i Lambretta 1996 kunde det inte pratas nog om 15-åringen som spelade med killar som var runt 30. Ung, blond Lolita med hes, ljus röst som sjöng ”Blow my fuses” kompad av gubbar. De jämfördes med ett ungt Blondie och på senare tid har det skrivits att Linda är Lambretta, att bandet inte vore någonting utan henne.

– I Tyskland respekterar de oss som band. Här i Sverige är det så inriktat på mig. Att jag är ung och snygg och att det är ålderskillnad på oss i bandet, det betyder någonting här.

Petter Lantz, 31, Anders Eliasson, 36, Klas Edmundsson, 34, och Tomas Persic, 35, heter killarna som står bakom Linda och som hade spelat tre år tillsammans innan en smal tjej med rekommendationer från pappa kom och provsjöng och fick chefsjobbet över mikrofonen.

– Kent får 5 plus när de bara står där på scenen. Mina killar får skit för samma sak. De är grymma musiker och det är deras stil. Dålig kritik svider som faan.

Med kompisen Olivers händer skapas Lambretta-Linda som snart ska stå framför kameralinsen. Attityden ligger kanske inte i sminket men den trotsiga blicken förstärks av mascara och eye-liner.

– Jag är ganska mycket mig själv på scenen men det är klart att man förstärker. Min scen-Linda tar av min vardags-Linda och tvärtom, säger hon.

Vardags-Linda är född och uppvuxen i lilla Lidköping. När hon flanerar på barndomsstadens gator känner folk igen henne, men ingen höjer ögonbrynen. Hon tar med oss på Läckögrillen för Lidköpings godaste korv med mos. Full sminkning och scenutstyrsel till trots, skrivs inga autografer.

– Jag är inte Markoolio direkt.

Linda tror att skälet till att hon har fötterna kvar på markytan är karriärens ganska långsamma fart.

– Den enda gången kompisar reagerade var nog när jag var på Puls omslag för några år sedan. Då blev de lite chockade. Vi har ju kämpat hela tiden och det har gått ganska sakta så folk har hunnit vänja sig.

Efter år som förband och tragglande på festivaler, fick Lambretta skivkontrakt av Universial, slog igenom med ”Blow my fuses”, vann en Rockbjörn, tog hjälp av Max Martin och fick hitlåten ”Bimbo”. Dock ingen Grammis-nominering. Något som Linda tror beror på just att de tog hjälp av hitmakarkungen Max Martin.

– Alla vill vara honom och köra hans bil men ingen vågar erkänna det. De respekterar honom men inte hans artister. Titiyo fick pris fast hon fått hela skivan skriven åt sig. Vi skrev alla låtar utom två själva, och då räknas det inte, säger hon.

Med eller utan Grammis är målet för Lambretta en världsturné. De satsar internationellt just nu och det går sakta framåt.

– Jag är trött på att det tar tid. Trött på att sjunga ”Bimbo”. Men vår tid kommer, säger Linda.

Hur länge kommer ni hålla?

– Minst en skiva till. Nästa skiva kommer nog vara hårdare med mer live-känsla.

Och om det tar slut?

– Då tänker jag ge mig på house och jazz. Jag kommer i alla fall att fortsätta sjunga.

arkiv Linda Sundblad

arkiv Lambretta

Linda tycker till om...

Linda Hjertén