Hemma hos tenorkungen

Han älskar musiken men hatar att stå på scen. Nu släpper den blinda världsstjärnan Andrea Bocelli en ny skiva.

NÖJE

 Operamusik och vacker sång hörs ut i trappuppgången. Vi är på åttonde våningen i ett höghus i Monte Carlo, några kvarter från det berömda kasinot. Trots att det inte finns någon namnskylt på ytterdörren förstår vi, jag och fotografen Nikolai, att vi har kommit rätt.

Här bor en av världens mest populära artister. Andrea Bocelli, vars framgångrecept är att mixa opera med schlager och sjunga om kärlek på smäktande italienska, har sålt över 40 miljoner skivor. Den blinde sångaren har fans i hela världen och i alla åldrar, men är framför allt kvinnornas favorit.

– Ciao, welcome!

En ung, söt kvinna öppnar dörren. Hon presenterar sig som Veronica, Andreas väninna, och förklarar att Andrea är lite upptagen just nu. Ett engelskt team håller just på att fotografera honom, men vi är välkomna in.

Våningen är stor, den fyller ett helt våningsplan och har flera balkonger med utsikt över havet.

Vardagsrummet är för tillfället förvandlat till fotostudio. Andrea, som är klädd i en röd skjorta, svarta jeans och svarta boots, sitter i en fåtölj mitt i rummet. Han poserar och sjunger en aria med sin starka tenorstämma.

Rummet är, liksom resten av våningen, inrett i enkel stil: vita väggar utan tavlor, stengolv och mörka möbler. De mest markanta möblerna i vardagsrummet är en svart flygel och en bokhylla som upptar en hel vägg. Det finns inga böcker i bokhyllan, hyllorna gapar tomma. Däremot finns en dyrbar musikanläggning.

Vi går vidare till en liten matsal och bjuds på espresso. Andrea slår sig ner i en fåtölj. Han är vänlig och verkar lite blyg. Men rösten är lugn och stark, tonfallet bestämt.

Berätta om din nya skiva.

– Det är en samling klassiska, romantiska sånger där jag sjunger duett med en violin. Den typen av duetter var mycket populära i början på 1900-talet. En berömd irländsk tenor som hette John McCormack hade stora framgångar med den sortens melodier. Den senaste violin och tenor-duetten spelades in 1921 och jag tyckte att det var dags att återuppväcka den här traditionen.

– Jag har gjort skivan tillsammans med Lorin Maazel som är violinist, kompositör och dirigent. Vi stötte ihop i Paris för några år sedan, gjorde en improviserad spelning och då föddes idén till den här skivan.

Skivan heter ”Sentimento” (”känsla” på italienska, reds anm), varför?

– De flesta av texterna på skivan handlar om känslor: ömhet, passion, sorgsenhet. Och kärlek förstås. Kärlek är ett gemensamt tema för sångerna.

– Jag är en känslosam och passionerad person. Nästan allt jag gör, det gör jag med mycket känsla och inlevelse.

Du har sålt över 40 miljoner skivor. Vilken är din förklaring till framgången?

– Jag vet inte hur många skivor jag har sålt; det är mitt skivbolag som håller räkningen. Men jag tror att det är min ärliga kärlek till musiken som tilltalar människor.

– Min kärlek till musiken startade omedelbart när jag föddes. Min mamma brukar berätta att jag lyssnade på ryska symfonier med stor inlevelse redan när jag var några månader gammal. Så fort jag hörde musik slutade jag gråta och lyssnade uppmärksamt.

Historien om din karriär är som en opera: dramatisk och känslosam. Du var advokat men sa upp dig för att satsa på musiken...

– (skratt) Men operor är ju ofta tragiska! Jag tycker att mitt liv just nu är lyckligare än en opera! Fast visst är min historia som en saga. Musiken var mitt öde. Jag försökte välja andra vägar, andra yrken. Men det var förutbestämt att jag skulle ägna mig åt musiken.

Du har två barn. Är de också musikintresserade?

– Min femårige son Matteo är den som är mest intresserad. Amos, som är sju, har börjat spela piano. Han är lite lat, men jag tror att han kommer att bli duktig.

Du har besökt Sverige några gånger och gjort tv-framträdanden i ”Bingolotto” och ”Söndagsöppet”. Vilket är ditt starkaste minne från Sverige?

– Jag minns att det var svårt att göra sig förstådd eftersom jag knappt kan prata engelska. Och så har jag ett bra och ett dåligt minne. Det trevliga minnet är den svenska publiken, den var entusiastisk. Det dåliga minnet är maten. Jag blev serverad björn och det var det äckligaste jag har ätit!

Du har aldrig gett någon konsert i Sverige, när blir det av?

– Jag vet inte. Snart, förhoppningsvis. Jag ska ge en del konserter i Europa i vinter och hoppas att jag får möjlighet att komma till Sverige.

Vad känner du när du sjunger inför publik?

– Jag mår dåligt. Ja, jag är rädd när jag står inför en publik. Speciellt när jag ger konserter. Det känns så onaturligt.

– Det är naturligt för oss människor att sjunga när vi är lyckliga och när vi gör någonting. Folk sjunger ofta när de duschar, promenerar eller städar huset. Att stå på en scen rakt upp och ner och sjunga, det känns stelt och onaturligt. Det gör mig nervös. När jag sjunger i en opera är det lättare, då har jag en roll och ska agera.

Trots att Andreas blindhet gör honom känslig för ljus så bär han inte mörka glasögon. Han har ögonen halvslutna och huvudet lätt nedåtböjt under nästan hela vårt samtal. Men nu lyfter han upp huvudet och vänder blicken mot mig. Bakom ögonlocken skymtar ett par ljusljusblå, nästan vita ögon.

Har du kontakt med publiken när du sjunger?

– Jag kan inte se min publik, men jag känner den och har kontakt med den. Publiken ger mig lika mycket som jag ger den. Om jag sjunger dåligt får jag inte alls samma stöd från publiken som när jag är inspirerad och sjunger bra.

Du har många kvinnliga beundrare.

– Det har jag ingenting emot. Men jag vet inte varför det har blivit så. Jag hoppas att även män väljer att lyssna på min musik.

Du sjunger mycket om kärlek. Vad är kärlek för dig?

– Kärleken är livets motor. Utan kärlek skulle världen stanna.

Sitt eget kärleksliv vill Andrea inte prata om. Han har nyss skilt sig från italienska Enrica, barnens mor, efter tio års äktenskap. Men han vägrar att berätta om skilsmässan och vill inte kommentera vad de italienska skvallertidningarna skriver: att han har funnit kärleken i den flera år yngre Veronica, kvinnan som öppnade dörren när vi kom till våningen.

Har du använt din röst för att göra intryck på någon speciell kvinna?

– Nej. Men jag har alltid sjungit för dem som står mig nära, folk som jag tycker om.

Skulle du kunna bli kär i någon kvinna som har en hemsk röst?

– (skratt) Det har aldrig hänt! Men rösten är mycket viktig för mig. En kvinna med mansröst skulle jag nog inte kunna förälska mig i, den saken är klar.

Vad gör du när du är ledig?

– Spelar musik, studerar, läser och umgås med mina vänner. Mina vänner är mycket viktiga för mig, jag ordnar ofta middagar för dem.

Att vännerna är viktiga, det märks. I våningen finns, förutom Veronica, ytterligare två italienska vänner den här dagen. De finns till hands om Andrea behöver hjälp, men betonar att de är just vänner, inte anställda assistenter.

Vad drömmer du om? Har du några drömmar kvar som du skulle vilja förverkliga?

– Ett mål som jag har, det är att försöka vara en bra förälder till mina två barn. Jag vill vara en bra förebild för dem. Det är viktigt för mig.

Vad gör du om tio år?

– Om tio år... det vet jag inte. Men jag tror att jag kommer att ta det lugnare då än nu.

Andrea Bocellis liv – i tre akter