Allt ordnar sig - trots vintern

NÖJE

Jag märker det när jag ramlar omkring på Skeppsbron, berusad, med en långsmalblek engelsman vid min sida. Laaaagom, säger jag med eftertryck. Laaaagom. Han härmar trevande, ordet fyllt av felplacerade h:n och med frågeteckenknorr i slutet av rösten.

Jag har hållit på med det i flera veckor nu. Talat om Sverige så här. Frimurarkonspiratoriskt. Överentusiastiskt. Romantiserat. Ordet lagom är ofattbart innebördsmättat. Att bilarna måste stanna vid övergångsställena är fantastiskt. Sparkstöttingen kanske det mest geniala transportmedlet nånsin. Och på ett av mina möten på bokmässan i Frankfurt fyller jag hela min halvtimmestid med att tala om Lucia. Berättar om stjärngossar. Om späd sång i gryningen. Om eldkronor. Ritar till och med lussebullar i små krokar på agentens papper. "Saffron", säger jag och tittar henne gravallvarligt i ögonen. "The saffron is essential".

Jag sveper ogenerat isglas med vodka innan servetten blivit genomblöt och talar om ishotellet där jag aldrig varit medan isbaren sakta smälter framför våra fötter. Jag skickar Bo Kasper- och Kentskivor till alla Londonbor jag känner och översätter oombedd texterna: "Between one and zero, you know: laaaagom." Och så berättar jag nästan-sanna minnen om nyårsfester då vi snöat inne, hur man som barn målmedvetet slipade ner sulorna på sina allvädersstövlar för att kunna glida på fötterna hela nerförsbacken till skolan och om lukten av snöklumpsfyllda lovikavantar som tinar på elementen på caféerna medan alla som promenerat sina nästippar röda väntar på varm choklad med vispgrädde.

Kanske är det för att det är höst nu. För att sanningen är att tunnelbanan slutar gå när det ligger våta löv på rälsen. För att plastmattan vid ingången till Ica snart kommer vara mättad av gråsörjig snö-och-grus-gegga. Och jag behöver romantiken för att orka med kylan och mörkret och de månader som ska komma av vintermättad himmel och frusna fingertoppar. Då vill jag hellre ha massvis av exotisk här-går-faktiskt-isbjörnarna-på-gatan-känsla. Jag vill beskriva magin i stjärngnistrande dygnetruntmörker. Jag vill förmedla rytmen i här-går-man-blippet. Och jag vill kunna blinka till decembermånen och tänka att: allt ordnar sig. Snart kommer ljuset tillbaka.

Jessika Gedin