Yxigt och kantigt - men riktigt klockrena låtar

The Libertines

NÖJE

MALMÖ

Är någon egentligen förvånad?

Med så många klockrena låtar och en sån dos star quality kunde ju The Libertines knappast vara något annat än grymma live.

SEXIGA OCH HUNGRIGA The Libertines är precis så larmiga, hungriga, speedade, sexiga och lyckligt poppiga som bara några tjugonågontingspolingar från London kan vara.
Foto: ANDRÉ DE LOISTED
SEXIGA OCH HUNGRIGA The Libertines är precis så larmiga, hungriga, speedade, sexiga och lyckligt poppiga som bara några tjugonågontingspolingar från London kan vara.

Vi får vänta ända till midnatt innan The Libertines kliver på scenen, eftersom kvällen på KB inletts med tio matcher boxning mellan Skåne och Själland (!).

Jag hoppar visserligen över boxningen men är ändå rätt övertygad om att aftonens mest klockrena käftsmäll delas ut först när de här fyra tjugonåntingspolingarna från London intar lokalen.

För The Libertines är precis så larmiga, hungriga, speedade, sexiga och lyckligt poppiga på scen som debutalbumet "Up the bracket" fick oss att ana i höstas.

Knappast "vackert"

Vi trodde det inte minst för att plattan låter så spontan, som inspelad under några ögonblick av gudomlig inspiration från The Clash, The Jam, The Who och en mix av ungefär lika många spruckna som blossande nyförälskade hjärtan.

Det är yxigt och kantigt och knappast "vackert" i någon traditionell mening.

De båda gitarristerna Peter Doherty och Carlos Barât rycker och sprätter runt på scenen i okammat hår, lagade jeans och väl använda skinnjackor och kastar sig mellan varandras mikrofoner.

Blir en belastning

Ibland, särskilt när de försöker tänja på punkpopformeln, sänka tempot och blanda in nyanser, blir de musikaliska begränsningarna en belastning.

Men så fort de smäller av en "Time for heroes" eller en "Up the bracket" faller alla såna invändningar.

För då fylls luften av så mycket "just här just nu" att det är omöjligt att inte både låta sig charmas och knockas.

The Libertines

Håkan Steen