Agneta Sjödin - lämna Irak åt experterna, snälla

NÖJE

Kriget i Irak? Nobelpriset i litteratur? Stora världsfrågor - men ring en kändis så får du ett bra svar.

Puls Fredrik Wikingsson om ett land som håller på att förvandlas till en faddergala.

Foto: Illustration: christoffer@asia.com

Först, en liten tidsbild från det sena 90-talet. Kanalen är MTV och frågan för dagen är "Bör marijuana legaliseras?". Jajamen, musikkanalen tar här ett journalistiskt grepp och låter en rad kända artister besvara frågan. Med få undantag låter de flesta Britney& Christina-figurer meddela att det här med legalisering är en korkad idé. Det här pågår i ett kollage där alla har synnerligen klara åsikter om den här tämligen komplicerade frågan. Sist i enkäten dyker Bob Dylan upp, som sticker ut av två anledningar:

1. Han är tre gånger så gammal som alla andra som intervjuas.

2. Han svarar kort och koncist: "Beats me" ("ingen aning").

Och det gör han alldeles rätt i.

Visst har vi yttrandefrihet, gubevars, och visst får vem som helst säga vad som helst men problemet är att (för att travestera en gammal Churchill-dänga): Aldrig har så många sagt så mycket konstigt om så mycket. Förr om åren var det naturligt att ringa arméns överste Lennart Uller för expertutlåtanden om Gulfkrisen, men skenande kändisfixering har gjort det mer lockande att i stället låta exempelvis Agneta Sjödin torgföra sina åsikter om hur man bäst löser Irakkonflikten.

Sjödinexemplet låter kanske påhittat, men sanningen är att just det utspelade sig några veckor innan krigsutbrottet, då det avslöjades att den andlige legenden Deepak Chopra (som Sjödin porträtterat för TV4) beslutat sig för att dra till Bagdad för att agera mänsklig sköld. Sjödin tyckte att det här var ett bra initiativ, och tillade i nästa andetag:

- En kreativ lösning skulle vara att få påven, Dalai lama, kändisar och några som har en röst världen över att sitta ned och agera mänskliga sköldar. Jag skulle verkligen vilja åka med dem.

Slutligen underströk Sjödin att Deepaks resa är seriöst menad:

- Han är en andlig person. Det är klart att han menar allvar, säger hon.

Och vad ska man då säga om det här?

Först och främst att all skugga inte behöver falla över Agneta Sjödin. Hon blev helt säkert överrumplad. Telefonen ringde, hon svarade, fick höra namnet på en guru hon skulle gå i döden för och lät munnen gå. Shit happens. Och det är precis den här överrumplingstaktiken som gör att svenska journalister kan få horder av aningslösa kändisar att vädra åsikter om allt mellan Bagdad och Bullerbyn.

Men överrumpling förklarar inte helt den här utvecklingen. Där kommer även de politiskt korrekta tjejerna in i bilden. Du vet vilka de är, de heter Robyn, Nina Persson och annat, och de senaste åren har de i media pratat om hur viktigt det är med jämställdhet, världsfred och integration.

Det är mycket möjligt att Robyn och Nina Persson har koll på läget. Problemet är bara att alla andra också förväntas ha det. Det är lätt att föreställa sig hur pr-folket på skivbolagen instruerar sina adepter att vifta med väl avvägda åsikter för att säkra "seriösa" rubriker ("Med allvaret i centrum"). Det gäller att aldrig, aldrig uppfattas som korkad, att aldrig, aldrig uppfattas som icke-påläst, vilket skapar en slags light-medvetenhet, där folk sätter upp fingret i vinden och slänger ur sig etablerade sanningar som smidigt och friktionsfritt passar in i det redan lagda åsiktspusslet:

"USA är bara ute efter oljan i Mellanöstern!"

" Astrid Lindgren måste få Nobelpriset!"

"Jag skulle aldrig vika ut mig i Slitz!"

Och det är förstås "självklart" att ställa upp på faddergalor. Och det är förstås "självklart" att George W Bush är en korkad sopa som helst av allt vill göra parkeringsplats av hela Mellanöstern. Och det är likaledes självklart att ett av den senaste tidens uttryck för light-medvetenheten, låten "We"re not living in America", kommer att göra The Sounds-Maja till nästa Unicef-ambassadör.

"Men, det är väl bra att de använder sitt inflytande till att påverka?", säger du då.

Nej, inte när hela Sverige håller på att förvandlas till en faddergala. Inte när en artist helgonförklaras efter poänglösa, låtsasintellektuella uttalanden som "Jag har ingen tv hemma". Inte när uttalanden som faller utanför ramen blir så pariastämplade att alla till slut faller in i kören av politiskt korrekthet. Det ligger måhända inget ont i att kändisar försöker använda sitt inflytande till att påverka, men det ligger något fasansfullt i att de FÖRVÄNTAS göra det, när de i grund och botten är satta på jorden för att underhålla, i ett populärkulturellt universum som - i de bästa av stunder - ifrågasätter och slår sönder rådande värderingar.

Låt alltså Bob Dylan bli en förebild, eller varför inte Fredrik Ljungberg, som förra året tillfrågades om inbördeskriget i Makedonien (inför Sveriges match där) och svarade: "Jag är inte så insatt."

Eller ännu bättre, säg roliga saker, som de underhållare ni är! När Christina Aguilera nyligen klev av ett plan i London sägs hon ha hojtat till pressuppbådet: "Give me some black cock!" Väldigt roligt, men också någonting du i det svenska klimatet skulle halshuggas för, så okej, vi nöjer oss med följande lilla fusklapp, som du - kända människa - kan klippa ur och lägga i fickan.

Fredrik Wikingsson