Så här låter en 40-årskris

NÖJE

Hon är 44 år. Hon är tvåbarnsmamma. Hon har köpt slott i England. Hon har inte släppt en vettig popsingel på 13 år.

Madonna har blivit gammal.

Dinosaurierna utrotades för ungefär 65 miljoner år sedan. En stor sten föll från himlen och blåste jorden ren från jättereptilerna. Det kallas för evolution.

Popmusik förändras på samma sätt. Det gamla och förlegade riskerar alltid att rensas bort av våldsamma detonationer. Meteorerna har genom åren bland annat kallats för Elvis Presley, punk, disco, house, hiphop eller Michael Jackson. De har allihop spridit samma förödelse omkring sig. Inget har varit sig likt efter att de exploderat över hela världen.

Madonna Louise Veronica Ciccone Ritche ingår givetvis i den världsförändrande artistskara som kommer att stå staty på ett museum nära dig under en oöverskådlig framtid. Hon är en del av den moderna pop- och rockhistorien. Med betoning på just historia. Framtiden har Madonna inget att göra med längre. Inte efter det senaste, gråtrista albumet ”American life”.

Det kan visa sig att ”American life” är början på slutet av en lång och framgångsrik karriär. Särskilt som hon själv i intervjuer börjat förkasta de element som fick den breda publiken att förälska sig i henne från början: enkel, sexuellt laddad och provokativ pop.

– Jag var en egodriven tokdåre. Jag trodde jag gjorde mänskligheten en tjänst när jag var revolutionär, frigjorde kvinnan, bla bla bla. Det gjorde jag inte. Det var bara omogenhet. Jag vill inspirera människor och läka världen. Världen är i ett sånt tillstånd av smärta och kaos att jag inte ens kan tänka mig att bara göra underhållning för underhållningens egen skull, sa Madonna nyligen i en tv-intervju med journalisten Bobo Ericzen.

Det hon säger är inget tecken på en nyfunnen artistisk inriktning.

Madonna har bara som så många andra artister i samma ålder tappat kontakten med sina tonårskickar.

Hon är på väg att ge upp.

Alla artister som håller på i längre än två decennier växer upp. Alla omvärderar med tiden sin karriär, eller ser på vad de åstadkommit med andra ögon. Alla måste till slut slå sig till ro och hitta ett uttryck som de kan åldras med, vare sig de heter Michael Jackson, Neil Young, Bruce Springsteen eller Prince: fyra exempel på artister av samma dignitet som Madonna. Vissa lyckas, andra inte.

Förr eller senare måste alla framför allt inse att världen inte snurrar runt dem, att villkoren dikteras av andra. Problemet är att Madonna vägrar förstå att hon numera är en 44-årig tvåbarnsmamma. Hon försöker fortfarande framstå som ett språkrör för vad som gäller på de hetaste dansgolven och innanför väggarna på de hippaste klubbarna.

Ända sedan Madonna genom 1998 års ”Ray of light” bestämde sig för att satsa på musiken igen – efter många vimsiga år där skandalboken ”Sex”, förvirrade vänsterhandsjobb till album som ”Erotica” och ”Bedtime stories”, melodramatiska ballader och högtravande filmer som ”Evita” stal all uppmärksamhet – har hon hyrt in den kompetens hon själv saknar eller tappat kollen på.

Producenterna och låtskrivarna William Orbit och Mirwais Ahmadzaï har försett henne med futuristiska beats och ljudbilder. Med deras hjälp har Madonna lyckats hoppa på trender två eller tre år efter att Björk eller Daft Punk skapat dem.

Låtarna är visserligen ännu i dag uppbyggda av samma beståndsdelar som under storhetstiden på 80-talet. Madonna plockar alltjämt influenser från house, techno, r’n’b och hiphop – men resultatet blir aldrig lika bländande som när hon erövrade och ägde popvärlden mellan åren 1983 och 1989. Hitkavalkaden mellan singlarna ”Holiday” och ”Like a prayer” levererades av en artist som levde mitt i händelsernas centrum. Som tidigt sprang benen av sig för att komma in på disco- och houseklubben Paradise Garage i New York och som slukade all populärkultur hon kom över och gjorde något eget av intrycken.

På ”American life” känns det däremot som att Madonna betraktar omvärlden på ett bekvämt och vuxet avstånd. Låtarna är svaga substitut till den varma, pulserande och febriga popdisco som Madonna förmedlade via mästerverken ”Borderline”, ”Into the groove”, ”Like a virgin”, ”Material Girl” och ”Papa don’t preach” – spår med en melodirikedom som redan nu suddar bort intrycken från sentida och omtalade hits som ”Frozen” och ”Ray of light”.

”American life” är inget annat än ett soundtrack till en 40-årskris. En kylig och avslagen produkt från en artist som blivit frånåkt av sin egen samtid.

Rost sover aldrig. En popstjärna är aldrig större än sin senaste melodi eller refräng.

Madonna har inte släppt en klassisk popsingel sedan ”Vogue”.

Den kom ut för 13 år sedan.

Madonnas ängsliga och ansträngda musikaliska sökande har återspeglat sig i hennes videor, ett forum som hon tidigare behärskat till fulländning. Trender har startats och dött inom loppet av tre minuter på MTV. Påven har ryckts upp ur sin slummer och blivit upprörd över vad han fått se. Religiösa samfund har rasat, sponsorer har hotat med att dra in sina kontrakt och frisörerna har fått klippa nya frisyrer på sina kunder i samma takt som Madonna gett ut singlar.

Dörrarna tar dock slut. Det går inte att sparka upp hur många som helst. Det går inte att vara utmanande och stilbildande för evigt.

Madonna har därför under en längre tid roat sig med att trampa luft, exempelvis i videor där hon lyft fram handmålningar, snabbspolade bilder på Leif ”Loket” Olsson och stadsmiljöer, butoh-dans, Ali-G och cowboyhattar, utan att göra något större avtryck.

Hennes videor från senare år är som hennes skivor – påkostad kosmetika för att dölja allt djupare åldersrynkor.

1999 fick också Madonna och resten av MTV-generationen äntligen en fullvärdig efterträdare – en artist som kunde provocera, attrahera, agera och sy ihop alltihop till ett pop-paket för alla åldrar och hitlistor. En artist som kunde väcka den breda moralpanikens vrede utan att – likt Britney Spears, Christina Aguilera och andra namn som brukar pekas ut som Madonnas arvtagare – visa upp så mycket hud som möjligt.

1999 slog meteoren Eminem ner.

Världen behövde inte Madonna längre.

arkiv Madonna

Markus Larsson