Grattis, Stones är i högform

NÖJE

MÜNCHEN

Nu får ni belöningen.

Ni som verkligen älskar och kan ert Stones.

Det är framförallt er rockhistoriens största showmän nu kommit till Europa för att underhålla.

HÖGTIDSSTUND FÖR FANSEN När Rolling Stones nu inleder sin Europaturné är det med en show för de mest inbitna fansen. Visserligen spelar de alla de gamla hitsen, men det är i de mer okända och oväntade låtvalen som stenarna tänder till ordentligt.
Foto: GETTY IMAGES
HÖGTIDSSTUND FÖR FANSEN När Rolling Stones nu inleder sin Europaturné är det med en show för de mest inbitna fansen. Visserligen spelar de alla de gamla hitsen, men det är i de mer okända och oväntade låtvalen som stenarna tänder till ordentligt.

De tendenserna kunde man se redan när Licks World Tour startade i Boston för ganska precis nio månader sedan.

För första gången låg tyngdpunkten inte på scenshow och spektakulära effekter.

Den låg på musiken.

På låtarna.

På de ofta mindre kända juveler bara de verkligt trogna fansen haft förstånd att vårda genom åren.

Oväntade låtval

Men när de älskade stenarna nu rullar in i Europa har tendensen blivit till en tydlig riktning.

Jo, de spelar förstås de förväntade hitnumren också - och de gör det som det anstår ett band man kallar världens bästa.

Jag menar, man är bara en fåntratt om man påstår något annat än att exempelvis "Honky tonk women" eller "Jumpin" Jack Flash" låter fullständigt briljanta.

Lyser starkast

Men de stora höjdpunkterna är ändå de mindre väntade, sällan spelade numren.

Om man bortser från en märkligt tam "Monkey man" är det i dem bandet lyser som starkast. Känns som mest inspirerat. Har som roligast.

Jag tänker på den suggestiva, klagande tagningen av Robert Johnsons "Love in vain", med Ronnie på lapsteel och Keith på akustisk gitarr. Jag tänker på den blytungt svängiga versionen av "Midnight rambler". Jag tänker på "Heartbreaker", som har en spänst låtar från "Goatt"s head soup" inte ska kunna ha.

Jag tänker på den bästa tappning av Keith-smockan "Before they make me run" jag hört. Och jag tänker allra mest på "Can"t you hear me knocking", lika sinnesvidgande stor här som i Boston. Att Ronnie Wood kan vara en så lysande gitarrist... jag har fortfarande svårt att begripa det.

Fast han fick sitt beröm efter världspremiären.

Har hungern kvar

Den här gången vill jag framförallt hylla Mick Jagger. Han är fenomenal den här kvällen. Vid tidigare tillfällen har man ibland kunnat se igenom akten, kunnat se att han sjunger vissa låtar med tankarna på helt annat håll. Men i ett kvalmigt München uppträder Mick med hettan och hungern hos en sjuttonåring. Otroligt. Särskilt som han de facto fyller 60 snart.

Sammanfattningsvis ber jag åter att få gratulera de mest inbitna Stones-fansen.

Det är framförallt ni som kommer att njuta på Stadion, i Globen och på Cirkus i slutet av juli.

Rolling Stones

Plus på alla låtar från Europapremiären

Per Bjurman