Käre herr Lundell,

NÖJE

Det hade man väl aldrig trott av en man, snarare 60 än de femtio, och en absolut oceans litrar vatten ifrån ungdomens sorglösa dagar i sällskap med gotländska hampaväxter, skitiga punkspyor och en bredbent Jack....

Nåja, nu finns det ju dem som förblir barn i hela sina liv så att de icke kunna styra sina behov, som inte har koll på vilka kort som bör visas upp och de man bör behålla för sig själv - i vart fall inte sätta det på pränt.

Herr Lundell, en gång i tiden i mitt tycke en nyansernas man, skulle jag väl aldrig kunna föreställa mig förvandlas till en liten lönnfet Gollum, ställa sig och spy ut sina demoner och sin existensiella ångest över människor och kollegor som exempelvis Flinck, Berghagen och Wells.

Ja, han hade förmodligen väldigt roligt, den lille kanaljen, när han lekte sin favoritlek ”dålig, dålig, döda, döda” iklädd pojkrummets riddarrustning och med penna och plastsvärd gå till storms mot väderkvarnar, plita ner några ord och ha en lika skamlös prissättning på dessa som på de morötter han stulit han dagen innan stulit från sin mormors trädgårdsland – och sålt till samma mormor för 800 kronor styck.

Men som du lille kanalje, morötter är alltid bara morötter och människor är alltid bara människor, ropar du, du lille Don Quijote, mellan dina attacker, så brutala att ditt plastsvärd redan likt en vissnad blomma sloknar i din hand.

Men käre herr Lundell, där får jag nog ta och stoppa dig ändå eftersom du vägrar att lämna den lille pojken som alltid höll trasiga plastsvärd i handen. Den pojke som alltid bränt sig fast med sin bottenlösa sorg över hela din själ så att mannen Lundell i varje fall på denna halvsida jag läste ur ditt verk aldrig får en chans att visa lite sexigt skick och fason.

Nä, i det lundellska landskapet har mannen tagit semester och en liten stasad pojke studsar runt i 190 likt en gummiboll mellan väggarna i det kombinerade lek- och skrivarrummet.

Han drar sig inte för att nämna min tvillingbrors namn och vad han har gjort och inte gjort, trots att han mycket väl känner till den sorgliga och såriga relationen mig och min bror emellan.

Han gör sig lustig över det blödande repetitionsklimat som rådde under repetitionstiden av ”Fadren” – för övrigt en flerfalt geniförklarad uppsättning med Flinck som regissör och titelrollsinnehavare.

Men kanske är det inte bara en romantisering av konsten att den måste blödas fram eftersom konsten har i grunden till sin absolut främsta och brutala uppgift att slita av oss alla våra käraste illusioner. Till detta fordras mod, stort nog att själsligt klä av sig naken inför åskådaren och åhöraren.

Så käre herr Lundell, när du nu har kommit till den stunden på din levnads trappa då du bör kröna, och då helst ha den goda smaken att låta andra göra det, med strålande bloss och stjärnor. Att då bara komma med förvirrade spyor över olika människor, många som du inte ens en gång har träffat.

Du kan väl låta de där 20 000 personerna på Solliden att älska Lars Berghagen? Vad förlorar du på det? Vem har sagt att du måste älska samme Berghagen?

Så skilj på att tycka om och att, om än smärtsamt, se (alltså inte att inse, för det är överkursen) utan att se. Se för fan att killen har björnkoll på sitt hantverk – råkoll, och det ändå inte utifrån cynikerns hållningssätt. Något mer skickligt utövande av konstnärsskap har sällan skådats i tv.

Jag kan ju inte för mitt liv påstå att jag skulle tycka om Mr X, men jag måste ju för fan, när jag en gång för alla, precis som du, krönt mig till

konstnär, se att Mr X är allt utom en medioker nolla. Och storheten i hans konstnärsgärning, liksom exempelvis herr Wells, ligger i att dessa herrar är enkla och vägrar att låta sitt ursprung deformeras av offentligheten.

De har båda två, jag har träffat dem ett flertal gånger, vad jag kallar lågt skitfall – du vet, Uffe, skitnödig i skogen och mossa och allt det där.

De vet vad de kan. Wells, som blev geniförklarad av musikhögskolan redan vid sina inträdesprov. Men sedan kan man kanske fråga sig om han valt rätt, men det är varken din eller min sak att döma. Han tycker att det han gör är rätt och han gör det med kärlek.

Förresten, vad gör du med kärleken? De har, vet var och en som har någon form av seende, nog sina jävla sår att bära på men du tycker att de är för glada och enkla.

Du har en alltför hög svansföring, Uffe! En konstnär ska inte vara enkel men, hörru, klassförrädare är värre. Du vet lika väl som jag att Picasso drog fem streck på en duk och skapade tjuren. Det är nämligen så att all god konst handlar om reducering av sina uttryck oavsett om verket skapats av Berghagen eller Strindberg.

Och du, ge fan i de mina! Sätt inte min tvillingbrors namn på pränt utan att fråga honom.

Ställ dig inte bredbent och påstå att du har muskler. Tro inte att du är något men vet vad du kan. Var inte så jävla arg. De sår du bär på, de är dina. De får du bära, precis som jag bär mina. Som du själv en gång diktade – ”han bar sina sår som medaljer”.

Till sist, öppnar du eld mot mig med en Gibson Les Paul så lovar jag att du får en jävla Strata uppkörd i halsen och då har jag bara plingat på den första strängen.

Thorsten Flick