”MTV är bara tits and ass”

Coola Pink har kosing, röst och attityd. Hon går inte i koppel men älskar sin Fucker.

1 av 2 | Foto: BMG
Pink kör med äkta vara.
NÖJE

Säg att Pink gick längs med en mur och den muren var precis så hög att bara toppen på hennes huvud syntes från den andra sidan där man själv stod, att hennes huvud liksom svävade fram utan kropp. Då skulle man ropa:

– HAJ!

Pink har ingen frisyr. Hon har en mördarbests ryggfena på huvudet. Det är därför hon tar emot några minuter sent i sviten på Grand Hotel, ty stylist måste tillkallas för att tömma en sprayburk i hennes hår, med mindre än det skulle fenan segna ihop. Ansikte mot ansikte förvandlas hajen till kattdjur. Hon har lagt tre olika ögonskuggor i regnbågsfärger och dragit ut linjerna bakåt mot tinningarna.

Till det: tatueringar och piercingar både här och där och en djupt urringad sidenklänning.

Hon drar ett bloss på sin cigarrett av märket Newport och säger:

– Jag vill lära unga tjejer att de inte behöver ha sex eller skaffa sig fejktuttar för att känna sig accepterade. Den som skaffar sig silikontuttar lider av en sjukt stor osäkerhet. Jag menar, varje människa som har två ben, två armar och en talang eller hobby, behöver inte sån skit.

Hon tar inte upp ämnet för att jag sitter och glor ner i hennes urringning. Hon tar upp det för att ge ett konkret exempel på hur hon utvecklats. Det fanns en tid för inte alls länge sedan när hon bara hade som mål att bli rik och berömd och hänga med Madonna. Nu är hon rik och berömd och har hängt med Madonna och tänker därför också på annat. Som att säga nej till fejktuttar och att vara nöjd med sitt ganska mulliga jag.

– MTV är bara tits and ass och jag tror att många gillar att jag ser ut som en tjej ska. Naturlig hela vägen, ja, okej, förutom mitt färgade hår och tatueringarna och piercingen då, hahaha.

Pink har fem hundar och en av dem heter Fucker.

Hon är aktiv i organisationen PETA (People for the ethical treatment of animals).

Det är en annan sak som ersatt jakten på rikedom och berömmelse.

– Allt jag drömt om och sagt att jag ska göra har jag förverkligat. Jag blev stjärna. Men” Verkligheten lever aldrig upp till drömmen. Så man får leta efter annat som också kan ge innehåll åt ens liv. Folk är intresserade av mina texter och därför antar jag att de är intresserade av vad jag har att säga över huvud taget.

Det är en hundkärlek utan gränser.

– Det enda jag bryr mig om är att tjäna tillräckligt med stålar för att ta hand om min familj och att rädda hundar. Jag tar hand om dem själv eller ser till att de hamnar i bra hem eller” Alltså, i tredje världen finns det sjukt mycket hundar som lever på gatan och ingen bryr sig. Jag är med och betalar så att de tas om hand och får skydd.

Det är så självklart att hon inte nämner det, men det finns ytterligare en sak hon bryr sig om, och precis lika mycket i dag som tidigare, musiken.

På ”M!ssundaztood” tog hon det från debutens r'n'b mot ett rockigare uttryck.

De svenska kritikerna yxmördade resultatet. Recensionen i Puls slog fast att musiken var ”ren smörja” och att Pink var ”chockerande tråkig och platt”. De dryga 12 miljoner människor som gick ut och handlade plattan ansåg annat.

De hade fastnat för hitsinglarna Pink hämtade från plattan: ”Get the party started”, ”Don't let me get me”, ”Just like a pill” och ”Family portrait”.

MTV spädde på genom att ge henne priserna för bästa dans– och popvideo. Pink höll ett kort tacktal:

– I'm way to drunk for this!

Det uttalandet summerar i sex ord den ena sidan av den livshållning hon torgför i musiken: en klassiskt kaxig attityd. Men det som gav plattan ett djup utöver många andra storsäljare var hennes öppenhjärtiga berättelser om sin trasiga uppväxt i en skilsmässofamilj och kampen mot en musikbransch som inte vill veta av förändring.

Pink var åtta år när hennes föräldrar skilde sig. Fram ur kaoset trädde en tjej som var oregerlig i skolan. Redan i tidiga tonåren var knarket en del av hennes liv. Men upproret ledde också in i musiken. Hon testade allt: punk, rave, hiphop, rock – ja, till och med gospel – och klev upp på vilken scen som helst, bara hon bereddes tillträde. När hon var 15 hade hennes mamma fått nog och sa åt henne att ta sitt pick och pack och dra. Pink flyttade hem till farsan, Vietnamveteranen.

Ett år senare, 1996, fick hon skivkontrakt med LA Reids LaFace-etikett som en del av en kvinnlig r”n”b-grupp. Men snart överskuggade hon sina medsystrar och solokarriären var i gång. På ”Don”t let me get me” beskrev hon kriget mot sin boss: ”LA told me you”ll be a pop star/All you have to change is every thing you are.”

– Desto skönare när jag fick min vilja igenom och ”M!issundaztood” sålde som fan. Första känslan: Här har du fingret! Du vet, jag sa till LA första gången jag träffade honom: ”Behandla mig schyst, för du kommer att behöva mig om tio år.” Jag nådde toppen på fem. Ha! Samtidigt, han var den första att erkänna: ”Pink, du hade rätt och jag fel.” Jag är tacksam och respekterar honom, han är bossen, han skriver ut checkerna, och i slutändan var det han som marknadsförde albumet med maxi mal kraft.

Det är också så här: bra plattor blir ofta till under motstånd och krav. Det tvingar artisten att skärpa sitt fokus: Jag ska visa de jävlarna!

– Absolut. Jag har slagits mot än det ena än det andra under hela mitt liv. Det är därför jag är där jag är i dag. Det var det som var problemet med mitt nya album: jag hade ingen att slåss emot. Jag kände mig förvirrad och saknade inspiration. Du vet: Kan ingen säga åt mig att jag inte kan klara av det eller det? Så att jag kan bevisa att de har fel!

Pink började med att upprepa framgångsformeln från ”M!ssundaztood”. Hon åkte hem till låtskrivaren och producenten Linda Perry (hon frontade bandet 4 Non Blondes som i början av 1990-talet hade en världshit med ”What”s up”). De skrev elva låtar, varav tre är med på det nya albumet.

Men magin var inte den samma. Två år tidigare hade det varit de mot världen. Nu var Linda en del av världen.

– Hon har jobbat med Britney, Christina Aguilera, Gwen Stefani och Robbie Williams. Jag menar, jag önskar henne all lycka och är stolt över henne, men nånting hade gått förlorat. Det var då jag mötte Tim Armstrong”

Han spelar gitarr och sjunger i Rancid, ett band starkt inspirerat av The Clash och tillsammans med Green Day en av hörnstenarna i 1990-talets punkrevival. Som Pink berättar det möttes de av en slump och två veckor senare var hennes album ”Try this” klart.

– Det gick så enkelt. Helt otroligt! Men alla fattade noll: Vadå? Jobbar du men en punkrockare? Varför? Jag sa: Håll käften, vänta så får ni se. Alla på bolaget satt och tuggade naglar av nervositet. Jag spelade inte upp nånting förrän allt var klart, men då var det bara: Fan, det här är ju bra, vi släpper det!

En anledning till att det gick så snabbt var att Tim Armstrong under åren hade skrivit och spelat in en massa material som bara låg och väntade på rätt sångare.

– Han hade säkert 200 låtar. Jag lyssnade på 20, valde åtta och sen drog jag ut på turné med honom och vi spelade in längst bak i bussen där han hade en liten studio. Det går att höra bussmotorn på ”Trouble”, säger Pink med ett skratt.

Om ”M!issundaztood” var ett stort steg mot ett rockigare uttryck från debutens pop och r”n”b så är ”Try this” ett ytterligare kliv i blankpolerade läderkängor i den riktningen. Första singeln ”Trouble” är ett exempel. ”Unwind” ett annat. På den hyllar Pink 60-talslegenden Janis Joplin och precis som hon är Pink på en och samma gång rebellisk, sårbar och tilltufsad av livet.

– När man är sårbar intar man försvarsställning. Sen slår man tillbaka! Jag kan verkligen relatera till henne. Till musiken, till att hon var en vit tjej som ville sjunga svart musik. Alla sa: Det går inte! Men oj vad det gick. Hon hade själ. Hon var charmerande, intelligent och samtidigt så plågad. Har älskat henne sen jag var en liten flicka. Så låten handlar om henne och mig på samma gång.

Lyssna på Pink

ARKIV: Pink

Pinks uppkäftiga förebilder

Tore S Börjesson