Det svenska kändisproblemet

”Om svenska slottet ändå hade något så underbart som en bögig death squad”

Illustration: GIORGIO/CANTU/RITHUSET
Illustration: GIORGIO/CANTU/RITHUSET
NÖJE

Svenskarna har blivit storkonsumenter av skvaller.

Men våra A-listekändisar vägrar leverera. Inte konstigt att dokusåpadeltagare som Naken-Janne och Big Brother-Linda blir superstjärnor.

Det sägs att Naken-Janne, Big Brother-Linda och de andra stora skandalkändisarna föddes med dokusåporna. Att de kravlade fram under stenarna som några skrupelfria kommersiella svenska tv-kanaler började vända på för tre, fyra år sedan.

Det är fel. Naken-Janne och BB-Linda sögs fram ur ett gapande svart hål, ur ett enormt uppsvällt tomrum mitt i folkhemmet. Det var inte tv-producenterna som först värpte fram dessa ägghuvuden – de har ruvats djupt inne i den svenska folksjälen i decennier innan de äntligen kunde kläckas som idéer på dokusåpornas redaktionsmöten.

Vad realityshowerna helt enkelt gjorde var att stilla en svår, svensk hungersnöd – den evighetslånga hungern efter skandalkändisar.

Genom decennier har vi hållit till godo med utländskt artistskvaller. I tron att Björn Borg och alla andra svenska sportstjärnor läste Buster och drack O’Boy när de kom hem efter matchen gottade vi oss i stället åt utländska sex- och knarkskandaler; spekulerade i medicinska detaljer om George Bests skrumplever och Diego Maradonas skrumpna hjärna.

Vi vet ingenting om svenska kändisars sexliv men är förtrogna med Kylie Minogues mile-high-club-strypsex.

Det är precis därför naken-jannar och big-bosom-lindor rockar medie-Sverige just nu, och det är därför den annars efterblivna svenska televisionen plötsligt lagt sig längst fram i utvecklandet av dokusåpor: för att vi har detta uppdämda behov av riktigt rännstensskvaller men samtidigt saknar riktiga kändisar som förmår att leva upp till det. Naken-Janne är en ställföreträdande skandalkändis, en parentes vi mumsar i oss i brist på Nummer Ett; ett symptom snarare än en stjärna.

Så om vi slår fast att detta är Jannes och Lindas skäl att finnas till – att Sverige behöver (och alltför länge varit fattigt på) folkliga kändisar som figurerar i löpsedliga följetonger om sex, sprit och skitsnack – så återstår frågan: Är vi nöjda nu? Med dokusåpadrägget som efter ett halvår på premiär-listan degraderas till B-kändis-bartendrar off-season?

Ja, vi har varit ganska nöjda ett tag – just Naken-Janne och BB-Linda har onekligen gjort ett fantastiskt jobb – men som nation är vi nu redo att kliva upp i europeisk elitklass. Tyvärr pratar jag då bara om oss som konsumerar kändisskvallret.

Svenska kändisar är inte lika redo – och faktiskt inte media heller.

Trots att England har hårdare förtalslagstiftning än Sverige är skvallret där långt mer avancerat personifierat. Det som säljer skvallret är ju att man vet vem som gjort vad, inte att – som det brukar heta i svenska tidningar – ”en känd svensk musiker i 25-årsåldern” dragit ner hotellteven i golvet med sladden.

Media har aldrig vågat ta första steget utan skvallrar om det som serveras – via engelska tidningar eller isbrytande dokusåpor. Alltså är det upp till svenska stjärnkändisar själva att, i stället för att gnälla om rabaldret kring Naken-Janne, se till att ge media riktigt A-material. Den dag Andreas Wilson eller Tuva Novotny börjar festa loss med journalister kommer det inte längre att finnas en tidning i hela landet som gör löpsedlar om Naken-Janne. Och precis som i England och USA är det agenternas och pr-folkets uppgift att hjälpa sina klienter. De ska inte dämpa och skyla över stjärnornas skönt skitiga fingrar utan bara dirigera dem till rätt syltburkar.

Det är ju därför skvallret är så skoningslöst avancerat i England: för att stjärnorna själva gillar det och vet att de i längden kan tjäna stort på att balansera på divighetens slaka lina och ha superkul samtidigt.

Big Brother finns i England också, men enbart på en B-kändisnivå där deltagarna har lägre skvallerdignitet än en birollsinnehavare i Coronation Street. Där är det förbehållet A-kändisarna att knarka, knulla runt och kuka ur offentligt.

Trots att den svenska kungafamiljen inte är helt tappad bakom en vagn – man måste applådera hur villigt den låter sig plåtas på jetsetplayor och utan flytvästar i motorbåtar – så är det kanske ändå en prins Charles vi hade behövt som en rännstensskvallrets galjonsfigur.

Storyn om dennes bögrelation med butlern Michael Fawcett är stjärnstoff vi inte ens vågar drömma om i Sverige. En kammarherre som håller i pinkburken när prinsen ska lämna urinprov och som varje morgon vrider åt tandkrämstuben ett varv med en liten silvernyckel för att stryka ut exakt rätt mängd tandkräm på prinsens tandborste? det är skvaller.

Varför finns det inga hemliga videoband med drottning Silvia?

Den ex-butler som själv sett prinsen och Fawcett i sängen tillsammans rapporteras nu i engelsk press ha ”hotats till livet av slottets gaymaffia”. Om svenska slottet ändå hade något så underbart som en bögig death squad hade vi inte behövt någon Naken-Janne. Ärligt talat så hade det räckt om Cajsalisa Ejemyr ställt ett ovillkorligt krav på att få ett Ingegerd Råman-glas med rätt tempererad svagdricka för att vi skulle slippa Linda Rosing för en dag.

Christina Aguilera är inte världsstjärna för att hon gör bra pop utan för att media älskar att följa henne ända in i sovrummet – vilket de gör därför att de när som helst kan få en finfin fyllebild på henne, eller för att hon på vilken vardaglig presskonferens som helst plötsligt kan bröla ”black cock!” rakt ut i lokalen.

Jennifer Lopez besök i Stockholm för två år sedan var en banbrytare. Svensk press agerade som om hon gjort skandal när hon bestämt bett om ett vitt rum, vita möbler, vit matta och lite vitt godis i en transparent skål på det vita bordet (vardagsmat ute i världen, superkittlande i Sverige). Därefter har vi fått lön för mödan, med skandalfestande Britney, Aguilera och Pink på löpande band. Förhoppningsvis suger morgondagens svenska stjärnor i sig allt. För vi vill inte ha svenska lagomdivor som kommer med Taxi Stockholm till premiärerna, vi vill ha löjliga limousiner och catwalking på röda mattan, och vanvettig haute couture i stället för vanliga H&M-toppar.

Sverige är redo för det. Låt inte Naken-Janne ta hela kakan.

Divometern

Visst är de försiktiga, men några svenska vimlare får kanonbetyg i divighet av Puls egen expert, Daniel Nyhlén.

Kjell Häglund (puls@aftonbladet.se)