Nina & Kims vinnarkänsla syns direkt

Per Bjurman rapporterar direkt från schlagerstaden Karlstad

NÖJE

KARLSTAD

De hinner stå på scen i en minut.

Sen har vi alla förstått.

Nina & Kim tänker vinna det här - en gång för alla.

Det är utan tvekan det inledande bidraget som överraskar mest under torsdagens repetitioner i kaffehallen.

När ”En gång för alla” först spelades upp, under The Thomas Hall Sessions på hotellet, lät den både krystad och småfånig.

Så var det ursprungligen tänkt att Brandsta City Släckers skulle framföra den också.

Såna låtar brukar lukta lite schimpans.

Men när schlagervärldens svar på Piff och Puff - Kim Kärnfalk och Nina Inhammar - kliver upp på scenen med tre hunks till dansare händer något.

Jag säger inte att sången blir bra, i det ordets rätta bemärkelse.

Jag säger dock att den säregna hybrid av Magnus Ugglas ”Pom-pom” och Villages Peoples ”In the navy” som plötsligt utkristalliseras när duon lägger i en högre växel är väldigt underhållande och effektiv.

Det är som att intensiteten och energin i det sprudlande scenframträdandet framhäver låtens bättre egenskaper.

Klart imponerande.

Sen går en hel dag och konkurrent efter konkurrent går upp på scenen och sjunker in i den imaginära tapeten.

Först vid åttatiden, när Petra Nielsen visar upp sig för en utmattad recensentkår, händer något igen.

Hon lyckas iscensätta just den sortens drama jag hade hoppats på och därmed råder det inga tvivel om att Thomas G:sons Skövde-latino blir farlig.

Sara Löfgren har det däremot inte lätt. Hon är förvisso sjuk och eländig, men ändå. Hon gör ett påfallande blekt intryck och segertippade ”Som stormen” framstår med ens som rätt händelsefattig.

Å andra sidan meddelas det från Västgötaslätten att Löfgrens lampa tänds först när hon ställs inför publiken.

Det, och mycket annat, visar sig vid kvällens fullknökade genrep.

Plötsligt sveper Lasse Berghagen trots allt in i Karlstad.

Han stannar blott en timme, men hinner ändå röra upp gruset runt kaffehallen ganska duktigt.

Stjärnkvalitet kallar vi det.

Det lär dock inte hjälpa. ”Tro på mig” är en kalkon, lika otidsenlig som hockeybasen ” Kulons” frisyr.

Vidrigheterna i Femman bekräftar intrycket att SVT:s nöjesprogram - bland dem Melodifestivalen - jämförelsevis befinner sig på en skyhög nivå.

När jag kallade Karl Martindahl för Kaj Martindahl i gårdagens tidning tänkte jag - i mitt förvirrade tillstånd - förmodligen på GT:s Kai Martin.

Oklart varför.

Mycket oklart.

En jag känner som på väl underbyggda grunder kallas ”Bad Luck” rörde sig i går runt Charlotte Nilsson.

Så får hon problem på lördag vet ni varför.

Får mejl om att jag inte ska driva med värmlänningar för värmlänningar är snälla.

Alla som skriver så ska man givetvis driva med.

Det bästa med den här semifinalen är att man har utsikt över curlingarenan från presscentret.

Curling är, som alla civiliserade bedömare vet, en fantastisk sport.

Per Bjurman