Agnetha - tam och uddlös

Bara i Aftonbladet: Så låter ABBA-stjärnans comeback

NÖJE

Den ser ut som en modern popplatta.

Men Britney Spears behöver inte frukta Agnetha Fältskogs comeback.

Det är vuxenpubliken ABBA-legendaren tänker förföra med alla evergreens och flickpopklassiker på "My colouring book".

Men är det inte lite tamt, Agnetha?

SJUNGER FÖR 50-PLUSSARNA Britney Spears lär knappast se Agnetha Fältskog som något hot. Den forna ABBA-stjärnans första popskiva sedan 80-talet är en mycket mogen historia där en handfull evergreens levereras i stundtals uddlösa och snälla versioner, skriver Per Bjurman. Han har som första journalist fått lyssna på "My colouring book".
Foto: WARNER MUSIC, AP, WARNER BROS och AFTONBLADET BILD
SJUNGER FÖR 50-SARNA Britney Spears lär knappast se Agnetha Fältskog som något hot. Den forna ABBA-stjärnans första popskiva sedan 80-talet är en mycket mogen historia där en handfull evergreens levereras i stundtals uddlösa och snälla versioner, skriver Per Bjurman. Han har som första journalist fått lyssna på "My colouring book".

Aftonbladet har som enda tidning fått lyssna på Agnetha Fältskogs omsusade solo-comeback, "My colouring book".

Och vi kan meddela att den förra ABBA-sångerskan inte direkt försöker bryta sig in på den moderna popmarknaden.

Tvärtom.

Det här är förmodligen den mest vuxna - för att inte säga gammalmodiga - skiva ett svenskt skivbolag slagit på stora marknadsföringstrumman för sedan cd:n blev standardformat.

Att den enbart består av evergreens från en svunnen era - företrädesvis 60-talet - är en sak. De presenteras också i synnerligen traditionella versioner.

Så kidsen kan se åt annat håll.

Det är sina generationskamrater 50-plussarna Agnetha sjunger för.

Någon regelrätt recension

publicerar vi inte förrän skivan släpps, den 21 april, men två saker kan slås fast:

Fältskog har fortfarande en utmärkt röst.

Likafullt är framförandet emellanåt väl snällt och uddlöst.

Här följer korta beskrivningar av de tretton spåren:

"My colouring book"

Utomordentlig balladöppning. Det mjuka, sensuella svänget visar att Fältskog verkligen kan sin Dusty Springfield.

"When you walk in the room"

Jackie DeShannon-klassiker man svårligen misslyckas med, men i jämförelse med originalet känns det här aningen tamt. Det är liksom meningen att det ska svänga i refrängen. Nästa singel.

"If I thought you"d ever change your mind"

Första singeln är egentligen en typisk Cilla Black-dänga, men på något sätt lyckas Fältskog och hennes medarbetare förvandla den till ett pompöst musikalnummer. Inte helt lyckat.

"Sealed with a kiss"

Hon lyckas fånga åtminstone ett litet uns av dramatiken i Brian Hylands häftiga original. Det räddar en annars blek inspelning.

"Love me with all your heart"

Romantiskt, nästan latinskt anlagt Petula Clark-nummer i vilket Fältskog verkligen får utnyttja sin röstresurser. Kompet andas dock pensionärsdans på Folkets hus. Mycket otidsenligt.

"Fly me to the moon"

Ingen kan imitera svikten i Sinatras steg. Så det är lite smart att flyga till månen i försiktig bossa-takt. Men det hade inte skadat med lite mer tryck i framförandet.

"Past, present and future"

Det hörs att Fältskog, precis som den här recensenten, älskar Shangri-Las mörka flickpopdrama (i original är det här faktiskt en av de bästa låtar som gjorts, tro mig). Inlevelsen är påtaglig. Tyvärr faller det på ett hutlöst svengelskt uttal - och ett aningen corny arrangemang.

A fool am I

Mer Cilla Black - och egendomligt nog mer musikalvibbar. Fast här finns i alla fall lite sväng.

"I can"t reach your heart"

Anonymt och trist mellanspår. Connie Francis förtjänar mer inspirerade tolkningar.

"Sometimes when I"m dreaming"

"I wake up screaming/Sometimes when I"m dreaming", sjunger hon i den här svärtade pjäsen - och återigen hörs det att Fältskog vet vad hon talar om. Ett av de bättre numren.

"The end of the world"

Smårolig Skeeter Davis-cover med hygglig popkänsla. Bäst av upptempo-låtarna.

"Remember me"

Sandie Shaw på sparlåga.

"What now my love"

Här, i en klassiker alla från Sinatra till Elvis har gjort, finns skivans enda antydan till ett något modernare tilltal. Det börjar med en ensam, ringande The Edge-gitarr. Sen bygger sångerskan och bandet långsamt upp ett stort och mäktigt popmonument. Bäst i test.

Per Bjurman