Min dag som Akilles

Puls Tobias Lindner och drog ut i strid

1 av 5 | Foto: PER BJÖRN
NÖJE

Varför är det bara Brad Pitt i "Troja" som får leka Akilles? Orättvist tyckte Puls Tobias Lindner och drog ut i strid.

Brad Pitt rider mycket i "Troja". Det ser häftigt ut när han forsar fram på sin springare, redo för nya slag.

Jag hamnar på ett nöjesfält och en karusell fylld av allehanda, ridbara djur.

"Tack för att du hjälper till", säger jag till teknikchefen som drar igång karusellen åt mig.

"Inga problem, när det gäller förnedring ställer vi alltid upp", svarar han med ett grin som befinner sig någonstans mellan medlidande och ren, skär och mycket oförställd skadeglädje.

Sen blir det åka av.

Vägen från Sparta till Troja går över havet.

I brist på annat har jag fått nöja mig med en Djurgårdsfärja. Aningen futtigt kan tyckas, men jag leder ändå mina trupper med frenesi och mod.

Som det anstår en härförare har jag tagit plats i fören. Jag skriker saker som "seger", "framåt" samt "Is there no one else!?" (sista citatet hämtat direkt ur filmen) med höjt svärd hela vägen från Gröna Lund till Slussen.

Det drar från vattnet och vinden är kall.

"Du är ju blå om benen", säger en herre, och tillägger med ett gott skratt:

"Hoppas du får bra betalt för det här."

Okej, det mest troliga är att man inte går på samma grej en gång till.

Ni vet: "Ah, våra fiender har helt plötsligt slutat med sin djävulska belägring och i stället lämnat ett stort trädjur i present till oss! Rulla in det innanför murarna så dricker vi vin sen."

Men samtidigt - att smuggla in sjukt många soldater via en jättelik häst av trä är, trots allt, en jäkligt fräsig idé. Och på en travbana hittar jag ett trädjur gigantiskt nog att rymma mina trupper.

Med benägen hjälp av stege, motorsåg och våld är öppningen för soldaterna klar.

"Din sköld är trasig", konstaterar Gustaf Nielsen, 5, från Hudiksvall efter en snabb blick på min runda plastbit.

"Ja - du vet - det var en liten batalj i morse", försöker jag, men det köper varken Gustaf eller hans följeslagare, Tom Hedlund, 4, från Sundbyberg.

Vi pratar ett tag om Toms svärd, som man kan böja. På vägen tillbaka till mitt skepp möter jag ett gäng skolknattar.

"Det där ju inte dina riktiga magmuskler", säger en av dem och fingrar på mitt harnesk.

"Dina bröstvårtor går INÅT", utbrister en annan lika kritiskt.

"Nu ska vi åka båt, hörni", säger jag.

Återhämtning och en väl sammansatt kost är a och o, i synnerhet under ett av antikens allra största slag.

Liksom Akilles och Brad Pitt väljer jag den medelhavsdoftande vindruvan, men med en svensk touch av korv med mos.

Och, som alla antika greker av rang, ligger jag ner när jag inmundigar dagens måltid.

Dock - och det här är viktigt - med svärdet redo. Ett stick i hälen från en smygande fiende kan dyka upp när som helst, var som helst.

Den oron tvingas jag alltid leva med.

Tobias Lindner