Fredriksson: Jag är frisk

Det var den 11 september 2002. Marie Fredriksson föll i köket efter en joggingrunda och läkarna upptäckte att hon hade en hjärntumör.

Förra hösten kom skivan ”The change” där hon skrev om en del av känslorna och smärtan kring sjukdomen.

Nu är det ”After the change”. Dags att gå vidare.

I sista sången på cd:n sjunger Marie Fredriksson att hon drömmer om att sitta vid ett bord i solen.

Är det fortfarande drömmen?

– Det hänger ihop med att jag är frisk, säger Marie Fredriksson. Att jag över huvud taget kan sitta vid ett bord i solen. Det har varit tre mycket svåra år.

Får du fortfarande behandling mot cancern?

– Nej, det får jag inte.

Jag antar att karriär och jobb blir inte så viktiga när man drabbas av en svår sjukdom.

– Nej, naturligtvis inte. Jag vill vara med barnen och familjen. Leva för stunden.

Vernissage med maken

Glad. Underbar. Frisk.

Det är ord som återkommer flera gånger när Marie Fredriksson berättar om sina tavlor och livet idag. Man kan se konsten utställd under tio dagar på galleri Doktor Glas vid Kungsträdgården i Stockholm. Hennes kolteckningar kostar 18 500 kronor styck, men om det finns några kvar att köpa är osäkert.

Det såldes många redan på vernissagen på torsdagskvällen där Marie Fredriksson och maken Mikael Bolyos tog emot vänner som Per Gessle, Lasse Berghagen, Lena Ulvaeus och Marie Ledin.

Kolteckningarna är alla i storleken 50 x 70 centimeter och har namn som ”Wind cries Mary”, ”Trött” och ”Jag saknar dig”. Att bilder som heter ”Lena”, ”Kära Efva” eller ”Mor” är porträtt av andra kan man gissa.

En tavla som heter ”Jag är $” ser ut som en ironisk grimas åt Marie Fredrikssons berömmelse.

Vad är det för motiv på dina teckningar? Är det självporträtt?

– Nej ? det är det väl inte. Det är en del vänner och en del är ur min fantasi.

Är du inspirerad av några konstnärer?

– Ja, många. Men det går upp och ner vilka man tar intryck av.

”Stolt att jag genomför det”

En del av dina bilder för tankarna till Finlands stolthet Helene Schjerfbeck?

– Ja! Det är min stora idol. Men jag vill inte jämföra, hennes konst är så stor. Fantastisk. Det är härligt att ha en förebild. Det är något i hennes bilder som gör mig så lycklig. Man kan inte sluta titta.

När upptäckte du Schjerfbeck?

– Åh, det var längesen. När jag var ung. I samma veva som jag upptäckte Joni Mitchell, och de har nog betytt lika mycket.

Vad känner du när du ser dina tavlor?

– Vet du, jag känner mig så stolt att jag genomfört det här. Men nu har jag lämnat dem ifrån mig. Man måste släppa.

”La ner allting”

Är det några av dina tavlor som känns ångestladdade att se på?

– Nej. Om det är något mörkt är det från min fantasi, och det är inget ångestladdat. Jag började teckna kolpenna för över ett år sedan. Det var helt fantastiskt att börja med konst igen. Underbart.

Per Gessle är känd för att samla mycket konst, och ställer bland annat ut mycket på sitt hotell i Halmstad. Är du också en konstsamlare?

– Nej, inte på det viset. Jag tycker det är kul och köper en del. Jag gillar mest fotokonst. Foton på Jimi Hendrix, Bob Dylan, sånt.

Pratar du och Per om att jobba tillsammans igen, att åter bli Roxette?

– Ibland kan man längta efter det. Vi får se. Jag tar en dag i taget. Vi har inte stängt några dörrar.

Som ung sysslade Marie Fredriksson med många konstnärliga uttryck. Musik. Teater. Bildkonst.

Har du fortsatt att teckna och måla för dig själv i alla dessa år?

– Ja, från och till. När vi höll på med Roxette hade jag inte tid för sådant, då tog musiken all kraft. När jag blev sjuk la jag ner allting. Nu känns det otroligt bra att teckna.

Är det mer nervöst att ställa ut konst än att släppa skivor?

– Det här är mycket värre! Det har jag aldrig gjort förr.

Lämnar sjukdomen

Det finns en bok som heter ”After the change” med Marie Fredrikssons verk från utställningen och fotografier på henne när hon arbetar.

På skivomslaget, som kom för ett år sedan kunde man först se den sortens konst som hon nu ställer ut.

– ”The Change” stod för det som hände mig med sjukdomen. Nu är de åren över. Allt känns mycket bättre efter tre tunga år. Det är befriande att gå in i något helt annat, att lämna sjukdomen bakom sig.

Du har stämt tidningen Expressen för saker de skrev när du var sjuk, men rättegången har skjutits upp på grund av din hälsa. Ska den bli av nu?

– Det kan jag inte kommentera.

Vad har konsten betytt för att må bättre?

– Ritandet är min stora trygghet. Det är absolut bra för hälsan. Allt blir lättare och roligare.

Skriver ny musik

Hon är ingen eftertänksam eller grubblande konstnär.

– Min stil är ju rakt på. Jag sätter mig ner med pennan och bara kör. Fullt ös. Så är det även när jag skriver musik. Det är antingen eller. Jag kan inte göra något mitt emellan.

Det går dagar när hon inte målar. Stilla dagar. Andra dagar skriver hon på ny musik och spelar in i hemmastudion.

– Jo, vi håller på, Micke och jag. Men det är ingen brådska. Det får ta sin tid. Det är det bästa med livet nu. Jag gör som jag vill. Jag måste inte släppa någon skiva. Den kommer när vi känner att den är klar.

”Skönt att leva”

Hon tänker inte fullteckna almanackan med cd-släpp, turnéer, måsten.

– Jag tar bara en dag i taget.

Du gör inte några långa framtidsplaner?

– Nej, det är skönt att bara leva, att inte planera.

Försöka njuta av stunden?

– Exakt.

Hur är en vanlig dag?

– Jag älskar tystnaden, så jag har gärna tyst omkring mig, och bäst är det när jag får sitta och rita mycket. Micke och jag kanske spelar musik. Annars delar vi på hushållsjobbet, ser till att barnen kommer till skolan. Allt det där vardagslivet, som är precis som alla andra har det.

”Kul att gå på fest”

Du går ut och handlar i mataffären.

– Ja ja, det är klart. Men vi har inte varit ute och roat oss så mycket. Därför ska det bli kul att gå på fest ikväll och förhoppningsvis träffa en massa gamla bekanta.

En del av dem är här nu. Hyllar Marie Fredriksson för hennes kolteckningar. Hon tar en klunk champagne till. Hon ser mycket glad ut