Florence gör en kul debut

NÖJE

Spela roller, eller inte få roller.

Bli kär, men inte få den man vill ha.

Florence gör en kul debut.

MÅNGA TALANGER Florence har en egen stil, många talanger - och humor. I kombination med några riktigt bra låtar gör de en bra och kul debut.
Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
MÅNGA TALANGER Florence har en egen stil, många talanger - och humor. I kombination med några riktigt bra låtar gör de en bra och kul debut.

Trettionde oktober 1963 spelade The Beatles fyra låtar i den här charmiga lilla teatern och alla som såg tv-programmet "Drop in" då fick en poppil i hjärtat och inget blev sig likt.

Riktigt lika omtumlande är inte Florences premiär, men de har humor och en egen stil och många talanger. Vill man jämföra kan man tänka Ainbusk Singers.

Duktiga på att sjunga och dansa, med erfarenheter från musikaler och stå upp. Anna Granath har bra komisk timing när hon presenterar sig själv som om hon var på audition.

Bra poplåtar

Det är en av trådarna i föreställningen. Lisa Östberg kommer in flera gånger som den olyckliga nummer tretton och försöker sälja in någon begåvning till en osynlig rollbesättare.

Roligt och vemodigt.

De har några riktigt bra snabba poplåtar, men också vackra ballader.

Varje nummer i egen stil

En av sångerna sjunger gitarristen Ludvig Andersson, son till Benny och gift med Lisa Östberg.

Han är utklädd, liksom resten av orkestern. Basisten är spindelmannen och dyker in i en scen för att rädda Sara Jangfeldt innan hon sjunger snygga "verklig".

Varje nummer får sin egen stil, som en rockvideo. Och just när man tänkt det visas en video, en rolig otrohetsaffär till starka singeln "Stjärnor och himlar".

Florence

Här syns de också

Jens Peterson