Från Bardot till Borat

Fem tusen reportrar och fotografer kommer till festen.

Massor med filmstjärnor.

Ännu fler som drömmer om att bli filmstjärnor.

Kändisar som är kända för att de råkar vara kända för nåt – vad som helst – trängs med sanna, oerhört stora konstnärer.

”Årets höjdpunkt”

Hit kommer divorna som inte kan ta ett steg utan en armé av livvakter omkring sig.

Och så de riktigt coola som släntrar ner på stan utan anabolstinna muskelberg i släptåg. Såna som inte ens försöker gömma sig bakom sina solbrillor.

Såna som, tja, Quentin Tarantino.

– Det är ingen tvekan om saken. Filmfestivalen i Cannes är årets absoluta höjdpunkt. Det är som ett OS i film, säger Aftonbladets Jan-Olov Andersson.

Han vet vad han talar om.

Han har varit där 25 gånger.

– Det är en oslagbar blandning av kommers, glamour och konst.

Stor redan 1963

Jan-Olov Andersson kommer som vanligt att lämna initierade rapporter från åtminstone en del av allt som händer under festivalen.

Att rapportera om allt vore omöjligt.

Nils Petter Sundgren, 78, svensk films Grand Old Man, begick sin första Cannesfestival 1963. Det blev 39 till. Senast han var där var för två år sedan.

– Jag har inget tv-program längre så jag har inget där att göra.

– Att bevaka festivalen är ingen lek, säger han.

– Det är som att kasta sig ner i en saltgruva.

Festivalen var stor redan 1963.

– Vi var väl en tolv olika filmteam som trängdes med skådespelarna och regissörerna.

– Jag glömmer aldrig när Alfred Hitchcock stod på festivalpalatsets tak och släppte ut en massa fåglar. Hans film ”Fåglarna” kom ju samma år.

Avbröts första året

Nu har festivalen svällt över alla gränser.

– Ett par hundra team slåss om stjärnornas uppmärksamhet. Man måste fjäska för pressagenter och snacka skit om varandra för att komma fram till stjärnorna.

När man ser de gamla bilderna på Grace Kelly sittande tillsammans med ett dussin fotografer på en uteservering 1955 ser det närmast osannolikt ut.

Eller Brigitte Bardot i bikini på strandpromenaden två år tidigare.

Visserligen var det tre år innan hon slog igenom med Roger Vadims ”Och Gud skapade kvinnan”. Men i alla fall.

Egentligen skulle festivalen ha startat redan sensommaren 1939.

Men den blåstes av sedan man visat ”Ringaren i Notre Dame” med Charles Laughton i huvudrollen. Inte för att filmen ställde till något. Men andra världskriget drog i gång och förstörde feststämningen.

Inga pengar – ingen festival

Året efter andra världskriget försökte man igen. Elva filmer delade på det stora priset. Alf Sjöbergs klassiska ”Hets” med Stig Järrel i rollen som den sadistiske läraren Caligula var en av dem.

1948 och 1950 fanns det inga pengar. Inga festivaler.

Men 1951 var det dags igen. Och Alf Sjöberg fick pris för Fröken Julie.

Sedan gick det några år.

Då hände det.

Simone Silva kastade behån. Robert Mitchum stod väldigt nära. Och såg väldigt förtjust ut.

Sen kastade alla möjliga pinuppor sina behåar till höger och vänster för att bli upptäckta.

Brigitte Bardot behöll sin på. Det gick bra i alla fall.

1968 var det studentrevolt i Europa och USA. De revolutionära regissörerna Claude Lelouch, Louis Malle, Francois Truffaut och Jean-Luc Goddard flyttade ner barrikaderna till Cannes. Efter tio dagars tumult stoppades festivalen.

Kolossalt mycket film

Polske demonregissören Roman Polanski, som själv sett kommunismens avarter på bara alltför nära håll, var inte imponerad:

– Stalinistfasoner, fnös han.

Nils-Petter Sundgren hade plötsligt intet att göra.

– Alla lämnade stan, jag fick ta en buss ut från landet när jag skulle åka hem eftersom alla kommunikationer var lamslagna.

1986 blev Sylvester Stallone så skrämd av terrorhot från Libyen att han inte vågade lämna USA.

Men trots alla nakenchocker, skandaler, miljondollarhysteri och tokhets är det trots allt film det handlar om.

– Man kan se så kolossalt mycket film. Filmer du inte ser någon annanstans. Det är fantastiskt. På så sätt kommer festivalen alltid att vara fantastisk, säger Nils-Petter Sundgren.