Är jag en stalker?

Martin Söderström: ”Jag har hans namn tatuerat på min kropp”

1 av 2 | Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON.
Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör.
NÖJE

Hamburg, Color Line Arena. Morrissey rör sig sakta över scenen med blicken svepande över publiken. Plötsligt stegar han fram till mig, böjer sig ned och skakar min hand. En lång blick i mina ögon, en igenkännande nick.

Efteråt är jag en våt fläck, en skakande skugga med ett hjärta som håller på att spricka av stolthet och bekräftelse.

Det låter löjligt, men han såg mig. Efter åratal av köande för att komma längst fram på konserterna, efter över ett decennium med kalla kravallstaket och brutna revben så såg han mig. Kände igen mig. Vilket naturligtvis inte är samma sak som att han vet vem jag är.

Men han såg mig.

I över halva mitt liv har Morrisseys röst gjort min egen värld lite vackrare och mitt hjärta lite gladare.

Ja, jag har hans namn tatuerat på min kropp. Ja, jag har sett ohälsosamt många konserter på omöjliga ställen i världen. Och ja, jag har en bootlegsamling som är långt ifrån frisk.

Somliga kallar mig fanatisk.

Jag kan se vad de menar.

Men är jag en stalker?

Knappast.

Jag vet personer som vallfärdat till Morrisseys förra hem i Los Angeles och slaggat i sovsäck utanför. Jag vet fans som smugit runt i hotellkorridorer för att försöka hitta sångarens rum. Jag vet människor som i vredesmod efter att ha blivit nekade en autograf sparkat sönder artistens bil.

Är det okej? Självklart inte.

För mig innehåller kärlek alltid en stor portion respekt. En gräns dragen i sanden som du inte träder över.

Den man älskar respekterar man. Den man älskar trampar man inte på tårna.

Ditt bultande hjärta måste alltid, alltid visa föremålet för din dyrkan omtanke.

Min egen hängivenhet stannar vid kravallstaketet. Jag är där för att visa mitt stöd och min kärlek till den vackre mannen från Manchester. Men att därifrån ta steget till att försöka klättra in i logen, eller att skrikande kasta mig över hans bil finns inte på kartan.

Jag kan förstå mekanismerna bakom, jag kan begripa den desperata längtan efter att få vara den man dyrkar nära. Men skillnaden mellan hängivenhet och förföljelse ligger i att det förstnämnda innehåller respekt och hänsyn.

Din idol må ha betytt enormt mycket för dig, kanske så mycket att du känner att den räddat ditt liv. Vad vet jag. Men din idol är aldrig, aldrig skyldig dig någonting.

Du, däremot, är skyldig både dig själv och din idol att visa respekt.