Ger fansen det de vill ha

Kiss gör spektakulär teater – av hejarklacksrefränger

1/11
NÖJE

Nämen ...

Är det Finlands senaste bidrag i schlager-EM som står på scenen?

Nej, det är Kiss.

Ok, kollade bara.

Förlåt, kunde inte låta bli.

Men ett tag känns det faktiskt som att en ovänlig själ stoppar in mig i en tidsmaskin, trycker på en knapp och skickar tillbaka mig till schlagerrepetitionerna i Belgrad.

Det beror inte bara på att det står fyra hårt sminkade rockmonster på scenen.

Skala bort allt påkostat lull-lull som Kiss döljer sig bakom och du upptäcker genast refränger som skulle få programledarna i Eurovision Song Contest att utbrista:

– Finland, twelve points.

Det är inte ett hån

Ta nu inte detta som ett hån.

Behållningen med Kiss är ju gruppens förmåga att göra spektakulär teater av omedelbara hejarklacksrefränger och enkla specialeffekter.

Jag gillar också konsertens skamlösa nostalgi.

Kiss är inte intresserade av att erbjuda sin publik något nytt. De vill bara ge fansen vad de vill ha – gamla hits, stora fyrverkerier och låtsasblod.

Inte ens de som såg gruppen för 30 år sedan ska bli överraskande.

Som tradition betraktat påminner Kiss därför om Kalle Anka på julafton. Eller Jan Malmsjös dramatiska Skansen-tal om diverse klockor vid nyår.

Däremot har jag svårare för att Paul Stanley och Gene Simmons och ... de andra två bitvis uppträder överraskande lojt, stelt och taffligt.

Partiet där ... de andra två får gå loss i varsitt solo sticker nästan en vässad träpåle i showens hjärta.

Ja, jag vet att sådana jippon hör till.

Men det spelar ingen roll att gitarren skjuter eldbollar.

Fyrkantiga solon är fortfarande lika välkommet som bandy, baciller och broms.

Pliktskyldigt intro

Konserten har också en tveksam dramaturgi.

Nästan allt krut sparas till slutet, vilket gör att cirka 75 procent av spelningen liknar ett pliktskyldigt intro.

Men under den sista fjärdedelen blir konserten en mycket underhållande matinéföreställning för små och stora barn.

Då börjar vajrar och hydraulik att jobba övertid för att Paul och Gene och ... de andra två ska flyga upp och ner och fram och tillbaka över scenen.

Då dreglar Gene äntligen blod.

Då kommer ”Detroit rock city”. Men det är rekvisitan och pyrotekniken som räddar showen. Inte artisterna.

FAKTA

Så bra var låtarna

”Deuce”

Tung och skramlig inledning som gör chips av trumhinnorna.

”Strutter”

Den massiva glamrockbomben känns tyvärr lite småtafflig i kväll.

”Got to choose”

Tuffa riff, medioker låt.

”Hotter than hell”

Låten är knappast hetare än helvetet. Snarare en ljummen bagatell. Gene blåser lite eld mot slutet.

”Nothin’ to lose”

Koskälla och boogie är lika med rockens svar på korv och makaroner. Det går inte att misslyckas.

”C’mon and love me”

En av gruppens bästa poplåtar har framförts med större inlevelse förr.

”Parasite”

Förlagan till stålriffet heter ”Immigrant song” och spelades in av Led Zeppelin. ”Parasite” är tyvärr bara en blek kopia. Det svänger lika illa som betong.

”She”

Tröttsam orgie av fyrkantiga kukriff. Och sen gnider Tommy Thayer fram ett alldeles för långt och poänglöst gitarrsolo.

”100 000 years”

Det hör väl till att publiken ska applådera brutalt meningslösa trumsolon. Men de borde egentligen kasta ägg på Eric Singer.

”Let me go, rock’n’roll”

Låten fungerar som en defibrilator. Showen återvänder från de döda genom furiös och actionladdad boogie.

”Black diamond”

Och här låter det som att David Bowie har tagit anabola steroider.

”Rock and roll all nite”

Ett klassiskt gammalt partymonster som backas upp av en häpnadsväckande stor mängd konfetti och ungefär 1000 kilo fyrverkerier.

Extranummer

”Shout it out loud”

Ett säkert kort. Det är många i publiken som vill skrika högt.

”Cold gin”

Kiss spelar som medelmåttor igen

”Lick it up”

En oväntat rå version av tuggummihiten.

”I love it loud”

Gene spyr blod och hissas upp i ljusriggen och sjunger en av gruppens tyngsta älsklingar med ett blodigt flin.

”I was made for lovin’ you”

Paul Stanley måste ha svalt ett helt fågelbo. Han skränar bandets största dansbandshit.

Åt helvete.

”Love gun”

Och här flyger samme Paul genom luften och landar på en plattform mitt i publikhavet. Låtens refräng är dock numrets bästa specialeffekt.

”Detroit rock city”

Innehåller mer action och fyrverkerier och bomber än resten av konserten. En strålande final.

Kiss

Plats: Stadion, Stockholm.

Publik: 32 500 (Fullsatt).

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: ”Rock'n'roll all nite” och ”Detroit rock city”.

Sämst: Låtarna som styckas upp av en massa dyngsolon med... de andra två.