Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

Plötsligt ser jag inget för alla tårar

Läs Alex Schulmans krönika

    Jag såg ”Sex and the city” i går. Eller SATC, som de ständigt ordförkortande modebloggarna världen över döpt filmen till. Jag gick mest för att se vad bråket handlade om. Filmen utgör för tillfället bränslet till den mest infekterade kultur-nöjes-debatten på ganska länge här i landet. ”Sex and the city” anses av vissa vara rent kvinnoförminskande. Den speglar en 30 år gammal kvinnosyn. Hans Wiklund anser att alla som gillar filmen borde få sina löner halverade.

Mitt eget förhållande till SATC har alltid varit förhållandevist svalt. Jag tycker hon Carrie är rätt läcker och gillar alltid att se coola bilder från New York. Det är allt. Inte kunde jag veta att jag plötsligt skulle hamna framför en så bisarr filmupplevelse.

En bit in i filmen. Carrie har anställt en assistent. Hon är afroamerikan, lite fetlagd och sådär HOPPLÖS, ni vet. Men en härlig tjej, som Carrie genast fattar tycke för. När assistenten efter en tid väljer att resa tillbaka till St Louis för att gifta sig ger Carrie henne ett paket.

Louis Vuitton-loggan reser tvärs över hela den tolv meter breda bioduken.

Assistenten öppnar paketet med skälvande händer och – JA!! Det är den där Louis Vuitton-väskan hon alltid velat ha men aldrig haft råd att köpa. Hon jublar och hoppar och Carrie ler och kramas. Och precis där och då upptäcker jag hur min underläpp darrar till. Jag forcerar den uppåt mot överläppen, fixerar den där.



Men den fortsätter att skälva och darra. Plötsligt ser jag ingenting längre för alla tårarna i mina ögon och jag torkar och torkar och tänker HERREGUD, måtte ingen se mig nu. Men det är ingen fara, för runt mig sitter 500 kvinnor och hulkar sig och torkar tårarna och skakar på huvudena. Det är fascinerande och fantastiskt. Här sitter vi och kollektivgråter. För vad? För en vacker kärleksscen? För en stor sorg? Nej! För en Louis Vuitton-väska! Jag trodde aldrig det om mig själv.

Filmen är alldeles underbar på sitt lättviktiga sätt och debatten förstår jag inte över huvud taget.

Det här är ju en film om starka kvinnor och deras kärleksliv. Det finns ingen förminskande kvinnosyn här. ”Sex and the city” är ingen film att bli upprörd över. Det är en film att gråta till.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet