Peter Jihde gör att jag får panik i själen

1 av 2
NÖJE

Jag träffar TV4:s programledare Peter Jihde flera gånger om dagen. Det här är inte självvalt, det råkar nu vara så att jag och Jihde arbetar i samma byggnad. Vi delar samma kaffebryggare, jag och Peter. Vi ses sömndruckna och grusögda tidiga morgnar och trött-stapplande och ögonkisande sena kvällar. Peter Jihde är en härlig själ. Han går runt och ler och är så trevlig mot alla han möter. Han gör ingen skillnad på demonproducent och mattant i korridorerna. Han är till och med trevlig mot mig. Vi ses vid kaffebryggaren, säger ”hallå”, Peter pekar mot någon spektakulär nyhet i en uppslagen Metro och vi skakar på huvudet och säger något i stil med ”håhå-jaja, var är världen på väg”.

Vi kallpratar båda skickligt och ler och tittar i ögonen och ger varandra komplimanger för saker vi gjort i yrkeslivet. Någon gång har vi till och med gjort hajfajv. Jag och Peter har kommit riktigt fint överens.

    Men det var förr i tiden. Jag skrev nämligen elakt om honom i den här tidningen för två veckor sedan. Jag kritiserade honom för att han varit illojal mot sin programledarkompis i Idol-eftersnacket. Det stormade kring den här kvinnan i pressen och Jihde vägrade ta henne i försvar. Så gör man inte mot sin programledarkompis! Dessutom är hon min ex-fru och så gör man inte mot min ex-fru. Efter att den texten publicerades så hände något allvarligt i min och Peters relation. Vi hajfajvar inte längre, om man säger så. Saker och ting blev mycket stela. Vi ses flera gånger om dagen, men vi har aldrig tagit upp saken över huvud taget. Det är alldeles som om vi båda låtsas som ingenting. Jag låtsas som om jag inte skrivit den där texten, han låtsas som om han inte läst den.

Men jag har skrivit. Och han har läst. Vi vet det och därför gör vi vad vi kan för att hålla oss borta från varandra. Det är problematiskt, för vi dricker båda kaffe flitigt. Att gå till bryggaren är numera förenat med starkt obehag. Jag stryker längs väggarna, kommer fram till kaffebryggaren och spejar som barnen vid övergångsstället åt vänster-höger-vänster innan jag konstaterar att kusten är klar och så smyger jag fram och tar mitt kaffe i stor brådska, nästan i PANIK så att kaffet skvätter och det hamnar mjölk på sidan, och så kutar jag därifrån så att jag ska hinna undan utan att stöta på Peter Jihde. Och jag ser hur han gör likadant. Jag går numera med nedböjt huvud i korridorerna, för då möter man inga blickar. Vilken dag som helst kommer jag att skalla Peter Jihde, för jag har sett honom lika kroppskrokig som jag.

Ibland skiljer det bara en glasvägg mellan mig och Peter. Jag sitter i ett av konferensrummen och diskuterar något och Peter sitter i ett rum bredvid i något möte. Vi tittar rakt in i väggen utan att blinka, men vi känner varandras närvaro hela tiden. Och så plötsligt händer det. Jag tittar bort mot Peter i samma ögonblick som han tittar bort mot mig. Och våra blickar möts. Kaninpuls i kroppen. Panik i själen. Och så tävlar vi om vem som kan titta bort först. Peter Jihde är reptilsnabb. Det är alldeles ofattbart hur fort det går. Han blickrörelse är snabbare än ljuset. Det är magiskt. Någon borde ringa in en gubbe från Guinness som kunde ta tid på Peter Jihdes reflex. Det är som om vi inte tittade på varandra över huvud taget. Det är som om det där inte ens ägt rum! Och så vandrar vi ut från våra rum och återgår till våra arbetsplatser.

    Och vi lugnar ner oss och tänker på annat och känner väl till och med någon typ av ro. Och så plötsligt kommer kaffesuget tillbaka. Och kaninpulsen med den. Jag blir Spindelmannen, det ringer varningsklockor i hela min kropp. Och jag spejar ut i korridoren. Höger-vänster-höger och så kutar jag.

    Jag tror bestämt att jag och Peter Jihde behöver tala med varandra.