Äkta lycka – att skrämma barn

NÖJE

Det är väl med min julafton som det är med er – den är omgärdad av minutbaserade traditioner. Man tittar på Kalle Anka si och så, och börjar öppna paketen exakt klockan det och det.

Jag gillar det här. Det finns inga överraskningar, inte ens i paketen. Jag vet att jag får “en god bok” av mamma och en ironisk present av typen sockiplast av brorsan. Men på senare år har julafton dessutom inneburit en helt annan typ av lycka för min egen del – den lycka man alltid känner när man skrämmer mycket små barn.

Jag firar hemma hos min storebror Niklas och där finns min ljuvliga brorsdotter Signe. Hon är sex år och tror intensivt och helhjärtat på tomten.

Varje år är det likadant. Jag försvinner ner i källaren och byter om och sen smyger jag ut i trädgårn. Där börjar jag att yla för mig själv på mycket underligt sätt.

Mamma och pappa där inne ropar till Signe: ”Vad är det som låter där ute, då” och Signe rusar till fönstret för att titta och när jag får syn på henne gör jag ett utfall. Jag tar några snabba steg mot fönstret, trycker pannan mot rutan och så visar jag tänderna för henne. Och jag ylar ut min olyckliga vrede över bygden. Jag är inte tomte – jag är hälften människa, hälften varg.  

Signe blir mycket upprörd av detta. Hon flyr i skräck från fönstret och rasslar ihop i någon soffa där inne och jag försvinner spårlöst ut i mörkret igen. Det tar en stund innan Signe vågar sig tillbaka till fönstret. Pappa uppmuntrar henne, intygar att ”tomten är snäll egentligen, han är bara lite rädd”.

När Signe visar sig igen har jag gömt mig alldeles under fönsterrutan och när jag hoppar upp som en vilde framför henne håller den lilla damen på att slockna fullständigt. Hon flyr bort till vardagsrummet och kurar ihop sig i mammas famn.

Men det finns ändå något som lockar jäntan, hon vet ju att det finns klappar i den där säcken.

Så öppnar jag ytterdörren utan att knacka och tar några långsamma kliv genom hallen. Det är alldeles tyst i vardagsrummet. Så visar jag mig i dörrkarmen.

Signe sitter i ett hörn och vågar knappt titta upp. Jag borde kanske säga “God jul” eller “HO HO”, men det gör jag inte. Jag säger absolut ingenting. Jag bara står där fullständigt tyst och stirrar på henne. Det går en minut. Det går två minuter, och jag bara stirrar med det förvridna leende som min tomtemask erbjuder.

Så går jag till slut fram till Signe och hon tittar ner i golvet och jag säger strängt: ”Titta på mig.” Och Signe tittar upp med blänk i ögonen och darr på underläppen.

Och så skriker jag med full kraft: ”AJ! SATAN! MIN RYGG!” Och så faller jag ihop som ett fyllo framför henne på golvet och tar mig för ryggen och fäktar med armarna så att jag välter saker och Signe börjar gråta i sin förvirring, hon vet inte vad hon ska ta sig till. Ska hon hjälpa tomten upp eller låta mig vara?

Till slut kravlar jag mig upp och delar ut klappar. För varje present jag ger Signe så nyper jag henne lite för hårt i kinden. Hon säger inget, men jag märker att hon tycker att det är obehagligt.

När jag är färdig går jag utan att ta farväl. Det tar en timme innan Signe lugnat ner sig. “Tomten är konstig”, säger pappa och Signe nickar och fingrar på en av klapparna och säger ingenting.

Efter någon vecka har Signe hämtat sig så pass att hon börjar berätta skrönor om tomten för sina vänner. ”Han är snäll egentligen”, gör hon klart för mig när jag frågar henne om vad som egentligen hände den där gången när jag var ute och köpte tidningen.

Hon tar tomten i försvar, denna underbara lilla tjej. Och jag tänker: det här med psyktomtar är ju en bra idé! Det kanske man ska göra business på? Jag kunde ju åka runt i stugorna med en riktig skräcktomte.

Men så läser jag i en tidning: “Nu kan du hyra Fadde som jultomte.”

    Det var ju fan. Idén är redan tagen.