So long kära vardag – nu börjar Melodifestivalen

1 av 3
NÖJE

GÖTEBORG. Och låtarna då?

Jo, musikens kvalitet i första delfinalen är ungefär som falukorv.

Vardagsmat.

Men först måste jag ta farväl.

För drygt ett dygn sen satt jag i mitt nya vardagsrum – restaurangen Mississippi Inn i Stockholm – och åt en förträfflig lammentrecôte i gott sällskap. Som vanligt uppassad av ställets ägare, den suveräne anekdotleverantören Chris.

Det livet får jag naturligtvis kyssa adjö de närmaste veckorna.

Så ... so long Chris. Goodbye vänner, storebror, föräldrar och bekanta. Vi ses till våren.

Vi som bevakar Melodifestivalen dygnet runt samlas hädanefter varje onsdag i ett rum och stirrar på en medioker bandspelare som SVT använder för att spela upp kvalens kommande åtta bidrag.

Mycket är sig likt. Som att en luguber samling morgontidningsmurvlar, oddsmakare och entusiastiska schlagerfantaster sitter och hummar och antecknar på datorer eller i anteckningsblock. Hmm-hmm, krafs-krafs, klick-klick.

Eller att första deltävlingen 2009 verkar bli som de första deltävlingarna alltid brukar vara – en långsam start utan anmärkningsvärda toppar eller stolpskott. Premiärhelgen innehåller exempelvis inte en lika spektakulär låt som fjolårets gladaste knäppgök ”I love Europe”.

Några bidrag går in genom det ena örat och ut genom det andra. Sen hoppar de på en buss och syns aldrig till igen (säg hej till publiken, Jonathan Fagerlund).

Andra är mer svårbestämda.

Nina Söderquists ”Tick tock” kommer säkert att bli ett sevärt nummer. Men låten är annars, i mina öron, en vulgär chock. Tänk er att Céline Dion beväpnar sig med Judas Priests gitarrer innan hon börjar leka modern nycirkus tillsammans med E-Type.

Det är, så här efter första lyssningen, lika svårt att greppa Marie Serneholts bidrag. ”Disconnect me” är Britney Spears på öststatssemester. Musiken påminner om de rytmiska Barbie-bidragen som Ukraina eller Armenien brukar skicka till Eurovision Song Contest.

Medan både Shirley Clamp och Scotts låter märkligt färglösa. Clamp och Scotts får ändå, med tanke på deras folkkära varumärken, finna sig i att vara kvalets givna favoriter.

Låtmässigt övertygar annars några artister som på förhand kändes rätt svaga. ”Big big world”- Emilia har fått till en snygg låt mellan jazzig soul och Supremes. Ovädret Caroline af Ugglas gör en urklassisk soulballad med en text som tv-tittarna antingen kommer älska eller hata.

Och den som inte kan nynna på Alcazars discorefräng efter tre minuter måste vara döv. Eller död.