Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet

Jag samtalar med en döende dandy

   Jag vandrar längs SVT:s underjordiska korridorer. En tant lika gammal som televisionen själv leder vägen. Jag ska vara med i SVT:s ”Babel”, ett litteraturprogram som är så svårtillgängligt att till och med studion är besvärlig att hitta. Vi vandrar som i en labyrint, höger för att sedan ta vänster. Vänster, för att sedan ta höger.

Till slut kommer vi fram. Producenten kommer för att hälsa. Otrevligt nog möter jag inte ens hans blick när vi tar i hand, för jag har bara ögon för Olle Ljungström som står någon meter bort.

Olle Ljungström. En av mitt livs få riktiga idoler. Jag får, hur ska man beskriva det, mikrosvindel! Som vid mindre jordbävning, man håller sig i en dörrkarm en sekund och så är det över. Olle upptäcker mig och vandrar åt mitt håll. Det är en egendomlig syn. Olle ser ut ungefär som man tänker sig att skådespelare i b-filmer ser ut när de sminkats för att se 30 år äldre ut. Som om det fanns en yngre människa bakom huden där. Olle bär kavaj och väst, påminner om den döende dandyn. Möjligen är det också precis vad han är, en döende dandy. Ryktet säger ju att han håller på att supa ihjäl sig. Vi har aldrig setts förut, men Olle hälsar vänligt.

Det finns en matthet i hans blick, som om det låg en hinna mellan ögon och verkligheten. Efter hans ”hej” och mitt ”hej” står vi tysta och till slut säger jag: ”Hur är det med dig?” Jag menar inget med det, men jag inser att det är en dum fråga. Jag har ju sett SVT-dokumentären. Jag vet exakt hur det är med honom. Han har tagit för mycket droger. Han jagas av fogden. Han har hamnat på psyket. Han har fått diabetes. Han dricker för mycket. Han håller långsamt på att förgöra sig själv. Det är inte det minsta bra med

Olle Ljungström och jag ångrar frågan, men det är svårt att ta tillbaka den. Olle svarar inte genast på den. Han tar sig för munnen, som om han funderade, och så säger han: ”Nja, det är väl ... Hur ska man säga, det är ... Jag har väl nog ...”. Han hittar inte orden.



Jag ser att Olle har ett paket cigaretter i handen och frågar om vi ska ta en cigarett tillsammans. Så sitter vi snart mitt emot varandra och pratar över en röd Marlboro. Hans röst är bräcklig och svag, jag vinklar mitt öra mot honom utan att tänka på det. Jag upptäcker att den där filmen om honom gör att jag ser honom på ett annat sätt. Jag betraktar honom som en döende människa. Skulle han säga att han var lite törstig hade jag sprungit ut i korridoren och ropat: ”VI BEHÖVER VATTEN HÄR!”

Men den där känslan försvinner när vi talar med varandra. Olle Ljungströms sinne är fullständigt intakt. Det är samma underfundigheter, tvetydigheter och stillsamma kvickheter som alltid. Olle Ljungström är en bra mycket smartare människa än jag. Han frågar vad jag gör här och jag berättar om den roman jag skrivit om min döda pappa. Han finner det intressant, hur jag som byggt upp en sådan hård, kall och cynisk persona i medierna plötsligt ska presentera en kärleksfylld minnesroman om min pappa.

Jag säger att det inte är så svårt att göra eftersom detta känns som “den riktiga jag”. Olle tittar på mig och ler och säger: ”Men ändå svårt för dig, kanske, att inte per automatik falla tillbaka i den cynism som varit så vinnande för dig. Om hjulspåren är djupa är det svårt att ta sig upp ur dem.” Jag nickar och så sitter vi tysta en stund.



Så skils vi åt, jag och Olle. Jag hamnar snart bredvid ”Babels” programledare Daniel Sjölin. Vi talar om min bok, om minnena av min pappa, saknaden efter honom och det tunga, ständigt pågående sorgearbetet. Det är sant och det är äkta, så känns det. Så en sista fråga. Sjölin konstaterar att barndomsskildringar i regel brukar skrivas på ålderns höst, efter ett långt författarskap. Inte som debutroman. ”Nu när du redan gjort detta, vad finns det nu kvar att skriva om egentligen?” frågar han. Jag funderar en sekund och så svarar jag: ”Man får väl hoppas på att mamma dör snart då.”

Olle Ljungström hade rätt. Hjulspåren är djupa och det är svårt att ta sig upp.  

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet