”Pagrotsky slog på hans huvud som en trumma”

NÖJE

Jag står på en noga utvald plats på Elle-galan och ser ut över människosvärmen. Övervakar flödet noga. Gör vad jag kan för att hålla Joakim ”Arn” Nätterqvist på avstånd. Jag skrev nämligen så fult om honom i förra veckan och jag vill inte gärna hamna i gräl. Vad vet jag, kanske blir han aggressiv och drar svärd.

Plötsligt knackar det på min rygg. Jaha, där står Rafael Edholm. ”Kom, du måste träffa min vän Jocke”, säger han. Jag hinner inte invända, han släpar på min arm, drar den som en säck genom rummet.

”Jocke, det här är Alex, han som skrev om dig i förra veckan”, säger Rafael. Vi tar varandras händer och Arn håller fast den lite för länge och han tittar på mig med en blick som säger: ”Nu dräper jag dig med min medeltidsyxa, din jävel.”

Jag säger: ”Ja, du vet hur ... Jag menade inte att ...” Och Arn tittar på mig. Hade han haft två hästar hade han bundit fast mig mellan dem i tjocka rep och daskat båda kusarna i stjärten samtidigt. Och ropat något på latin. Och jag tänker att jag måste komma härifrån.

Jag tittar åt vänster-höger-vänster, som vid övergångsställen, och ser hur räddningen plötsligt presenterar sig.

Det är min vän Pelle. Han drar bort mig från platsen.

Han ser slug ut, lite full i fan, sådär. Han pekar bort mot Leif Pagrotsky och säger:

– Nu tar jag honom.

– Vem?

– Pagrotsky. Nu tar jag honom.

– Vadå ”tar”? Vad ska du göra?

– Nu rövar jag bort honom.

– Ska du röva bort Leif Pagrotsky?

– Just det.

Han menar allvar. Han ska röva bort Pagrotsky från festen. Han böjer nacken som en riktigt förbannad get och sätter fart. Kommer kutande mot honom bakifrån och sticker in sitt huvud mellan Leifs ben.

Pelle lyfter upp Leif och så pinnar han iväg med honom. Leif hämtar sig snart från överraskningen och börjar slå vilt mot Pelles skalle. Med båda händerna, pang-pang-pang, som på en trumma. Pelle vacklar till av smärtan. Han ropar ”AJ!” Och Leif skriker: ”Släpp ner mig! Släpp ner mig nu!” Han fortsätter att slå och till slut faller båda till marken. Leif reser sig upp. Säger ”herregud!” och borstar av sig.

Jo, allt det här hände faktiskt.

Pelle lommar iväg, utan byte. Kvällen lider mot sitt slut och det är kanske lika bra det.