Fyndigt men tramsigt

”Wille Crafoord kvick, men kommer ingenstans”

SPELGLÄDJE Wille Crafoord bjuder på leende spelglädje. Men skämten påminner ibland om gamla pilsnerfilmer.
SPELGLÄDJE Wille Crafoord bjuder på leende spelglädje. Men skämten påminner ibland om gamla pilsnerfilmer.
NÖJE

Jazzå.

Wille Crafoord har inget att säga, men han formulerar det fyndigt.

Nya föreställningen är den sortens vis-jazz som han har gjort de senaste tio åren efter Just D, med karamelodiktkluriga texter. Rimmen far som pilar genom luften.

Django är jazzgitarristen Django Reinhardt (1910 - 1953), men även Crafoords hund, och musiken låter som den pigga jazz som Franska hotkvintetten gjorde på 1930-talet. Crafoord har med sig fyra duktiga musiker (gitarr, ståbas, klarinett, fiol) som ger snyggt sväng och gott humör.

Leende spelglädje. Nynnvänliga melodier.

Är självkritisk

Funderingarna känns ibland också 1930-talet, stundtals mossigt som en pilsnerfilm. Här finns texter om mustascher och underbett, om fickparkering och svärmödrar.

Han är både självbelåten och självkritisk. Jämför själv sitt ordlekande med alla frisörer som ska ha skojiga namn på sina salonger.

Wille Crafoord är väldigt kvick, men kommer ingenstans. En talangfull ordbrukare på jakt efter något att så. Begåvat trams.

FAKTA

Django & jag

Wille Craaford, Scalateatern, Stockholm