Vi c-kändisar skämdes ihop

Alex Schulman om att vara med i kändis-"Singing bee”

1 av 4
NÖJE

Jag sitter i en loge i Frihamnen, fingrar på ett äpple som någon lagt fram och funderar över valen jag gör i livet. De är så märkliga ibland. Vad gör jag här, till exempel? Hur hamnade jag på den här platsen? Vad i helvete håller jag på med egentligen?

Om en stund ska jag gå in i en studio och vara med i kändisversionen av ”Singing bee” på TV3. Det är så dumt så att det inte är sant, men ändå är jag här. Varför? Är det för att mina vinstpengar går till välgörenhet, nej det är det så klart inte, men jag kan ju säga att det är så. Är det för gaget på 7 000 kronor? Kan det vara så enkelt? Kan det verkligen vara på det sorgliga viset? Varför skulle jag annars vara här?

En studiovärdinna kommer in med mat. Det är pasta med ketchup. Jag petar lite i tallriken, vänder på pennen för att försöka finna en bit kyckling någonstans, men jag hittar ingen. Jag stirrar ner i bordsskivan. Petar förstrött med gaffeln i maten.

Det är i ögonblick som detta som Den stora meningslösheten i att leva står som klarast för mig. Det är nu dödsångesten kommer. Människan har funnits här i hundratusentals år och kommer att finnas hundratusentals år till och i det perspektivet kan man säga att jag bor på den här planeten i en BLINKNING. Och vad gjorde jag under denna blinkning, jo jag var med i ”Singing bee celebrity special”.

Mina medtävlare kommer in i logen. Det är programledaren Ann Söderlund, dansbandskampens Anna Mourou och den före detta MTV-programledaren Shire Raghe. Vi är alla c-kändisar, men ingen av oss vill acceptera det. Ingen av oss vill bli förknippad med varandra. Var och en av oss tror att vi står över de andra i rummet, men här står ingen över någon – vi sitter fast i ”Singing bee” tillsammans.

En märklig stämning uppstår. Vi kan inte förklara för varandra vad vi gör här, varför vi är med i det här programmet, vilka våra bevekelsegrunder är, och därför säger vi ingenting. Vi försöker kallprata om andra saker och vi talar lågmält, som i en kyrka. Vi känner alla en genans för att delta i det här programmet och den är så stark att ingen av oss kan dela med oss av den. Vi utgör därför små öar av skam där i logen. En av oss läser en tidning. En annan stryker en skjorta. En tredje knappar på sin telefon. Och alla skäms. Programledaren Hanna Hedlund kommer in och hälsar och vi skäms också inför henne, skäms för att vi är med i hennes sjaskiga program.

Det är dags för smink och jag hamnar bredvid Ann Söderlund. Hon berättar att hon ska vara med i ”Kändisdjungeln” på TV4 och jag säger att jag tackade nej till det och det skapar plötsligt en obalans oss emellan, plötsligt har jag positionerat mig över henne och den obehagligheten gör att vi sitter tysta och under denna långa tystnad när sminkösen lägger på sitt puder över våra sorgliga ansikten tänker jag: Vi är handelsresande i förnedring.

Dags för inspelning. Vi står med mickar i hand och sjunger falskt och fel. Vi skrattar tillgjort åt varandras misstag och gör hajfajv när vi lyckas. En efter en åker vi ur. Publiken applåderar åt dråpligheterna.

Vi möts i logen efteråt. Samlar ihop våra grejer. Det känns lika smutsigt som när stripporna summerar kvällen i omklädningsrummet efter en lång dag på jobbet. Och så tar vi i hand och säger att vi ses snart och det gör vi kanske också – i en annan studio i ett annat program.

Och så sprids vi för vinden ute i Frihamnen, de såta handelsresandena i skam.