Män som hatar 'Män som hatar'

NÖJE

"Män som hatar kvinnor."

Ärligt talat, tänk efter: hur många gånger har ni inte hört eller läst om den filmen den senaste tiden? Är det bara jag eller börjar det här inte bli rentav löjligt? Filmen har inte premiär förrän om en vecka, och jag är redan så trött på den att jag funderar på att starta en Facebook-grupp med namnet "män som hatar pr-spektaklet kring 'Män som hatar kvinnor'".

Jag vet inte när det började, det känns som 80-tal. Det stod klart att filmen skulle göras. Vilda spekulationer om vilka som skulle spela i huvudrollerna. Sedan började inspelningarna och vi fick lära oss begreppet "första bilderna". Någon bakslug pr-byrå matade veckovis ut bilder till pressen. Vi fick se FÖRSTA BILDERNA på Lisbeth Salander, FÖRSTA BILDERNA på Salanders tatueringar, FÖRSTA BILDERNA av filminspelningen, FÖRSTA BILDERNA på Kalle Blomkvist, FÖRSTA BILDERNA från trailern, FÖRSTA BILDERNA på Micke Nyqvist som tar en kaffe under inspelningspaus.

Jag kände att jag höll på att förlora förståndet. Hur många gånger kan man se "de första bilderna" innan man blir dum i huvudet? Jag tillhör numera gruppen av "män som hatar första bilderna ur 'Män som hatar kvinnor'".

Så i veckan gick jag på galapremiären av denna bortom alla gränser hajpade film. Det kändes att det var en speciell kväll. Kändisarna hade ansträngt sig. Steffo Törnqvist bar basker och hade en pipa i munnen där inne i foajén. En pipa, så utomordentligt löjligt. Uffe Ekberg hade blonderat håret dagen till ära. Man var tvungen att kisa, hans hår var som solen, man kunde inte titta rakt in i det. Det var fosforkänsla över killen. Bröderna Rongedal bar exakt likadan tröja och exakt likadan jacka. Som tvillingbarn, ni vet, som mamma dressat upp identiskt så att väninnorna kan säga "naw", böja sig ner och klappa på deras kinder och skratta och gissa på vem som är vem av de två. Blondinbella hade valt att bära sin sälpäls, trots att hon mycket väl insåg att hon riskerade att bli klubbad av lurpassande aktivist. Alla var på spänn. Tomas Brolin och Tomas Bodström stod i ett hörn av foajén. Män som hatar mode.

Vi gick in i mörkret och såg denna två timmar och fyrtio minuter långa film. Den var varken bra eller dålig. Den var precis som boken, fast på film. Känsla av antiklimax när eftertexterna rullade.

Så vandrade regissören upp på scen och bockade. "Jag ska inte vara långvarig" sa han och trixade upp en deprimerande tjock manusbunt ur fickan. Ett sorl av oro vandrade bland biopubliken. Och så började han att tacka folk. Tack till honom, tack till henne, tack si och tack så, tack här och tack där. Det var som om han orkestrerat månlandningen. Och så tog han upp skådespelarna på scen och vi applåderade. En och en. Alla fick en applåd var. Det började värka lite i händerna av detta klappande, men jag visste ju att jag snart skulle vara ute. Jag har aldrig haft mer fel i hela mitt liv. Regissören var inte alls färdig. Han ville ta upp människor som arbetat bakom kameran. B-foto. Castingansvariga. Ljudteknikern. Upp på scen med dem! En och en!

Och vi applåderade, vänligt, men nu en smula frustrerat. Till slut blev det nästan overkligt. Tio minuter gick och han fortsatte att plocka upp folk på scen. Tjugo minuter och han fortsatte, alldels maniskt.

När det gått trettio minuter och dåren där uppe presenterade någon som stått för kaffet under inspelningarna var det rena upprorsstämningen i salongen. Folk skrek: "Nu får det väl för fan räcka!" Arne Hegerfors reste sig och gick. Hannah Widell gjorde samma sak. Jag satt i mitten och kom inte undan, jag satt kvar i detta helvete, denna fruktansvärda avslutning av den pr-kampanj som trakasserat mig i så många månaders tid.

Efteråt. Jag stod utanför biografen, bytte tomma blickar med övriga i publiken. Vad fan var det hände där inne? Vi gick hem, jag och min bror, utmattade och lamslagna. Förvirrade. Men framför allt - vi kände hat. Vi var: Män som hatar galapremiären av "Män som hatar kvinnor".